Skriv om ett konstverk
- Vem har satt upp det där?
- Undrar vad det kan ha kostat.
- Varför frågar de inte oss som ska titta på det varenda dag vad vi vill ha på väggen?
- Men wow, vad häftigt!
- Jag har sett nåt som liknar den där. Det var på ett museum i Paris... eller om det var Lissabon. Och det var mer grönt och mer, liksom, bild. Och mycket större. Och mörkare. Men den liknar den här. Undrar om det är samma konstnär.
- Varför kunde de inte ha hängt den rakt?
- Va? Tavla?
- Jaja. Inga fruktkorgar, men en jävla tavla ska vi ha på väggen.
- Gräslig. Fullkomligt gräslig.
- Men vi måste ha konst på väggarna, det står i reglerna.
- Jag tycker den är vacker.
- Aldrig att jag skulle ha den i mitt vardagsrum. Men här kan den ju få hänga.
fredag 9 oktober 2009
tisdag 7 april 2009
Skrivpuff 13 mars
Vad hittade du i lådan som placerats utanför dörren?
Kristina öppnade dörren för att gå ut och hämta tidningen, som vanligt på morgnarna. Hon hoppades att tidningsbudet skulle vara i tid - var tidningen försenad blev hennes morgon alldeles förstörd. Hon var nästintill beroende av sina morgnar med tidning, kaffe och nyvärmda croissanter. Sen kunde resten av dagen bli hur rörig som helst - som häromveckan, när Claesson ramlade ihop i en hjärtattack alldeles när han stigit innanför dörren. Fick hon bara sin lugna morgon kunde hon hantera vad som helst.
Hennes sömniga hjärna registrerade knappt kartongen som stod på förstutrappan. Först när hon hämtat tidningen och var på väg in igen noterade hon den. Vem hade ställt en låda här? Nån som ville bli av med skräp, säkerligen. Hon makade på kartongen med foten; hon fick ta undan den på eftermiddagen när hon kommit hem igen.
Men plötsligt blev hon klarvaken. Lådan skrek.
Den skrek som ett litet barn som just väckts ur sin middagsslummer, för att vara exakt. Kristina såg sig nervöst omkring. Var det någon som drev med henne? Ingen syntes till, så hon började vika undan hörnen på filten som låg i lådan.
När hon fick syn på innehållet höll hon på att sätta sig, av ren förvåning. Hon hade utgått från att det skulle vara en bandspelare, och att någon skulle skutta fram och hojta "Dolda kameran!" - men det här var ett alldeles riktigt barn. En liten en, med ostyrigt mörkt hår, som skrek för full hals.
Kristina visste inte mycket om barn, men hon försökte ändå klumpigt ta upp det lilla skrikande knytet. Hon höll honom i famnen och gick innanför dörren, utom synhåll för vem som nu kunde se henne. Hon tittade förskräckt på ärret som han hade i pannan, ett ärr format som en blixt.
Kristina öppnade dörren för att gå ut och hämta tidningen, som vanligt på morgnarna. Hon hoppades att tidningsbudet skulle vara i tid - var tidningen försenad blev hennes morgon alldeles förstörd. Hon var nästintill beroende av sina morgnar med tidning, kaffe och nyvärmda croissanter. Sen kunde resten av dagen bli hur rörig som helst - som häromveckan, när Claesson ramlade ihop i en hjärtattack alldeles när han stigit innanför dörren. Fick hon bara sin lugna morgon kunde hon hantera vad som helst.
Hennes sömniga hjärna registrerade knappt kartongen som stod på förstutrappan. Först när hon hämtat tidningen och var på väg in igen noterade hon den. Vem hade ställt en låda här? Nån som ville bli av med skräp, säkerligen. Hon makade på kartongen med foten; hon fick ta undan den på eftermiddagen när hon kommit hem igen.
Men plötsligt blev hon klarvaken. Lådan skrek.
Den skrek som ett litet barn som just väckts ur sin middagsslummer, för att vara exakt. Kristina såg sig nervöst omkring. Var det någon som drev med henne? Ingen syntes till, så hon började vika undan hörnen på filten som låg i lådan.
När hon fick syn på innehållet höll hon på att sätta sig, av ren förvåning. Hon hade utgått från att det skulle vara en bandspelare, och att någon skulle skutta fram och hojta "Dolda kameran!" - men det här var ett alldeles riktigt barn. En liten en, med ostyrigt mörkt hår, som skrek för full hals.
Kristina visste inte mycket om barn, men hon försökte ändå klumpigt ta upp det lilla skrikande knytet. Hon höll honom i famnen och gick innanför dörren, utom synhåll för vem som nu kunde se henne. Hon tittade förskräckt på ärret som han hade i pannan, ett ärr format som en blixt.
Skrivpuff 5 april
Skriv om något förbryllande.
- Vet ni vad jag såg i lördags?
Alla runt fikabordet skakade på huvudet. Hur skulle de kunna veta?
- Tussilago? föreslog Kristina.
- Säkert gamla tåg som vanligt, muttrade Nilsson.
Men Johansson skakade på huvudet,
- Jo, vet ni. Jag var ju till Uppsala, för att besöka dottern. Vi gick en sväng runt, eftersom vi var tidiga - frugan sa att vi absolut inte fick komma för tidigt. Jag förstår inte det där, förresten. Kristina, vet du varför tanter aldrig tror att man är välkommen när man än kommer?
Kristina började säga något, men Johansson avbröt henne.
- Strunt samma. Den här dagen fick vi i alla fall inte komma före tre, så vi gick runt en sväng. Domkyrkan har vi sett, så vi gick till det här biblioteket, vad heter det? Gunilla Rediviva, så var det. Med Gunillaklockan bredvid!
Kristina öppnade munnen igen, men stängde den. Det var inte värt att avbryta.
- Ja, och så gick vi där bakom, och plötsligt tar hon tag i rockärmen, och pekar och säger "Kaktus". Jag undrade vad hon höll på med, förstås, men så pekade hon lite tydligare, och så såg jag också - någon hade grävt ner en kruka med en kaktus. En hel kaktus, kan ni tänka er? Och så var det fotspår ikring den - ja, det syns ju nu när det är vår och så blött. Det såg ut som om någon hade sprungit runt kaktusen, flera varv. Vad tror ni - kan det vara någon konstig sekt? Jag funderade på om jag skulle ta en bild och skicka till Expressen, men tja, de skulle säkert bara tro att jag var galen.
- Det låter som en mystisk sekt, nickade Ekengren.
- Mycket förbryllande, instämde Nilsson.
Kristina sa inget.
- Vet ni vad jag såg i lördags?
Alla runt fikabordet skakade på huvudet. Hur skulle de kunna veta?
- Tussilago? föreslog Kristina.
- Säkert gamla tåg som vanligt, muttrade Nilsson.
Men Johansson skakade på huvudet,
- Jo, vet ni. Jag var ju till Uppsala, för att besöka dottern. Vi gick en sväng runt, eftersom vi var tidiga - frugan sa att vi absolut inte fick komma för tidigt. Jag förstår inte det där, förresten. Kristina, vet du varför tanter aldrig tror att man är välkommen när man än kommer?
Kristina började säga något, men Johansson avbröt henne.
- Strunt samma. Den här dagen fick vi i alla fall inte komma före tre, så vi gick runt en sväng. Domkyrkan har vi sett, så vi gick till det här biblioteket, vad heter det? Gunilla Rediviva, så var det. Med Gunillaklockan bredvid!
Kristina öppnade munnen igen, men stängde den. Det var inte värt att avbryta.
- Ja, och så gick vi där bakom, och plötsligt tar hon tag i rockärmen, och pekar och säger "Kaktus". Jag undrade vad hon höll på med, förstås, men så pekade hon lite tydligare, och så såg jag också - någon hade grävt ner en kruka med en kaktus. En hel kaktus, kan ni tänka er? Och så var det fotspår ikring den - ja, det syns ju nu när det är vår och så blött. Det såg ut som om någon hade sprungit runt kaktusen, flera varv. Vad tror ni - kan det vara någon konstig sekt? Jag funderade på om jag skulle ta en bild och skicka till Expressen, men tja, de skulle säkert bara tro att jag var galen.
- Det låter som en mystisk sekt, nickade Ekengren.
- Mycket förbryllande, instämde Nilsson.
Kristina sa inget.
Skrivpuff 7 april
Ett möte. En man - han ser arg ut. En kvinna - hon ser glad ut.
- Men du förstår, det här är min chans att berätta för dig om Miton. Du måste låta mig berätta om Milton. Hela ditt liv kommer att ändras.
- Jag har inte tid. Och jag är inte intresserad.
Han försökte gå förbi, men hon spärrade vägen. Besvärliga människa; han haden ju bråttom.
- Milton kom till jorden senast som en vit häst. Han sådde glädje och lycka omkring sig, och verkade över hela jorden, från boxen i sitt stall.
Flickan fullkomligt strålade. Hon måste vara tokig på något sätt,
- Men om han var en häst, hur kunde han då komma åt att "sprida glädje och lycka", som du säger?
- Han var ju inte bara en häst, ju! Milton är Milton. Det är klart han kan göra vad han vill.
Hon sa inte "dummer", men det låg i tonfallet. Han tänkte inte låta sina förehavanden dikteras av en tossig flicka med en magisk häst.
- Flytta på dig! sa han igen.
Han la handen på hennes överarm för att knuffa henne åt sidan, så han skulle hinna till sitt möte.
Det var det han mindes. Han satte sig upp, på torgets stenläggning, och undrade vad det var som slagit honom. Flickan kunde det inte vara; det var nästan som en hästspark, och så stark var hon inte, det kunde han svära på.
Flckan log mot honom, och räckte ut en hand för att hjälpa honom upp.
- Jag hann inte säga att Milton beskyddar sin flock, men så är det. Jag hoppas det inte gjorde alltför ont?
Han skakade på huvudet, trots att han hade svårt att röra armen.
- Ingen fara. Det känns knappt. Jag blev lite överraskad, bara.
Han reste sig upp.
- Hördu, den här Milton? Den här osynliga hästen, som du säger?
Hon såg lite förnärmad ut, så han försökte släta över.
- Den här Milton, som inte liknar någon annan? Hur får man sån hjälp av honom som du får?
Flickan log, lyckligt.
- Håll bara ut handen så här. Nej, så där, som om du höll havre i den. Och så säger du "Milton, jag vill ge dig havre".
Han var inte säker på vad han höll på med, men kanske var detta enklaste sättet at bli av med galningen. Han höll ut handen och sa
- Milton, jag vill ge dig havre.
--
De andra på kontoret kunde inte förstå varför Ekengren verkade andfådd när han kom till mötet, och varför han hade skrynkliga byxor, när de aldrig sett honom annat än i välpressat och stillsamt skick. Kristina hörde honom mumla något om rida och stilton, och antog att han pratade med någon av systerdöttrarna i mobilen. Men det var märkligt hur mycket Ekengren fick som han ville från den dagen.
- Men du förstår, det här är min chans att berätta för dig om Miton. Du måste låta mig berätta om Milton. Hela ditt liv kommer att ändras.
- Jag har inte tid. Och jag är inte intresserad.
Han försökte gå förbi, men hon spärrade vägen. Besvärliga människa; han haden ju bråttom.
- Milton kom till jorden senast som en vit häst. Han sådde glädje och lycka omkring sig, och verkade över hela jorden, från boxen i sitt stall.
Flickan fullkomligt strålade. Hon måste vara tokig på något sätt,
- Men om han var en häst, hur kunde han då komma åt att "sprida glädje och lycka", som du säger?
- Han var ju inte bara en häst, ju! Milton är Milton. Det är klart han kan göra vad han vill.
Hon sa inte "dummer", men det låg i tonfallet. Han tänkte inte låta sina förehavanden dikteras av en tossig flicka med en magisk häst.
- Flytta på dig! sa han igen.
Han la handen på hennes överarm för att knuffa henne åt sidan, så han skulle hinna till sitt möte.
Det var det han mindes. Han satte sig upp, på torgets stenläggning, och undrade vad det var som slagit honom. Flickan kunde det inte vara; det var nästan som en hästspark, och så stark var hon inte, det kunde han svära på.
Flckan log mot honom, och räckte ut en hand för att hjälpa honom upp.
- Jag hann inte säga att Milton beskyddar sin flock, men så är det. Jag hoppas det inte gjorde alltför ont?
Han skakade på huvudet, trots att han hade svårt att röra armen.
- Ingen fara. Det känns knappt. Jag blev lite överraskad, bara.
Han reste sig upp.
- Hördu, den här Milton? Den här osynliga hästen, som du säger?
Hon såg lite förnärmad ut, så han försökte släta över.
- Den här Milton, som inte liknar någon annan? Hur får man sån hjälp av honom som du får?
Flickan log, lyckligt.
- Håll bara ut handen så här. Nej, så där, som om du höll havre i den. Och så säger du "Milton, jag vill ge dig havre".
Han var inte säker på vad han höll på med, men kanske var detta enklaste sättet at bli av med galningen. Han höll ut handen och sa
- Milton, jag vill ge dig havre.
--
De andra på kontoret kunde inte förstå varför Ekengren verkade andfådd när han kom till mötet, och varför han hade skrynkliga byxor, när de aldrig sett honom annat än i välpressat och stillsamt skick. Kristina hörde honom mumla något om rida och stilton, och antog att han pratade med någon av systerdöttrarna i mobilen. Men det var märkligt hur mycket Ekengren fick som han ville från den dagen.
tisdag 31 mars 2009
Skrivpuff 30 mars
Vad lärde du dig igår?
Igår lärde jag mig att ett leende kan göra underverk.
Jag kom in på kontoret, tidig som vanligt. Den enda som var där var Karin Fransson, den nya ekonomtjejen. Ja, jag säger tjej; hon är ung nog att vara min dotter, även om hon är en mogen kvinna. Nåväl, när jag kom in i fikarummet var hon just på väg ut därifrån. Jag log mot henne och hälsade:
- God morgon! Vilken vacker morgon vi fått!
Hon såg upp, och jag kunde se att hon hade gråtit. Jag blev förlägen. Jag vet inte hur man gör med kvinnor som gråter. Inte har det varit min lott att lära mig sådant. Hon såg ut som om hon mest ville smita sin väg, och låtsas som om hon inte sett mig, och jag hoppades väl kanske att hon skulle göra det - jag visste inte vad jag skulle göra annars.
Men så stannade hon, och såg upp på mig, och det var som om solen kom fram bakom luggen, när hon log tillbaks.
- Ja, det har du visst alldeles rätt i. Och trevliga arbetskamrater har jag också. Ja, åtminstone i det stora hela. Vet du, jag har köpt kanelbullar, och jag har just satt på kaffe. Vad sägs om lite fika så här på morgonkvisten?
Igår lärde jag mig att ett leende kan göra underverk.
Jag kom in på kontoret, tidig som vanligt. Den enda som var där var Karin Fransson, den nya ekonomtjejen. Ja, jag säger tjej; hon är ung nog att vara min dotter, även om hon är en mogen kvinna. Nåväl, när jag kom in i fikarummet var hon just på väg ut därifrån. Jag log mot henne och hälsade:
- God morgon! Vilken vacker morgon vi fått!
Hon såg upp, och jag kunde se att hon hade gråtit. Jag blev förlägen. Jag vet inte hur man gör med kvinnor som gråter. Inte har det varit min lott att lära mig sådant. Hon såg ut som om hon mest ville smita sin väg, och låtsas som om hon inte sett mig, och jag hoppades väl kanske att hon skulle göra det - jag visste inte vad jag skulle göra annars.
Men så stannade hon, och såg upp på mig, och det var som om solen kom fram bakom luggen, när hon log tillbaks.
- Ja, det har du visst alldeles rätt i. Och trevliga arbetskamrater har jag också. Ja, åtminstone i det stora hela. Vet du, jag har köpt kanelbullar, och jag har just satt på kaffe. Vad sägs om lite fika så här på morgonkvisten?
söndag 29 mars 2009
Skrivpuff 26 mars
Skriv om något grönt
Monstera deliciosa
Lundholm satt vid sitt skrivbord en sen kväll. Alla de andra hade gått hem, men han hade ett kontrakt som måste bli klart till på fredag, så han satt där han satt. Kaffekoppen stod bredvid tangentbordet, med redan kallnat kaffe - någonstans mitt i den tredje koppen efter eftermiddgsfikat hade Lundholms mage hotat med strejk om han inte omedelbart slutade dränka den i den där svarta sörjan.
Lundholm ryckte till, vaknade, och upptäckte att han slumrat till. Av ren reflex vände han sig om för att se om någon i korridoren utanför hade sett honom, men det var ingen där. Han drog ett djupt andetag, rätade på ryggen, cirklade med axlarna så där som ergonomen sagt att man skulle göra men som han aldrig gjorde annars, och spände ögonen i siffrorna igen. De ville fortfarande inte inordna sig i de vackra formler han hade tänkt ut.
Men om man ökar på den där posten, tänkte han. Då blir bankkostnaderna mindre, och kommer under gränsen för vad skattemyndigheten tillåter, och då är frågan bara om den gröna monsteravarelsen tycker det är en bra idé, för annars kan den äta upp mig...
Lundholm ruskade på sig igen, och blinkade med ögonen. Det var då tusan så svårt det var att hålla sig vaken i kväll. Gröna monsteravarelser... Han skakade på huvudet och tittade bort mot monsteran som stod i den djupa fönsteralkoven.
Han tittade igen.
Och igen.
Det var en monstera, en krukväxt; ingen tvekan om den saken. Gröna blad stadigt planterade i en blå keramikkruka.
Och ändå. Samtidigt...
Varelsen såg på honom. Lundholm hade efteråt inte kunnat säga om den hade haft någora ögon och var de i så fall satt; det var mer att alla de gröna flikiga bladen fokuserade på honom samtidigt. Det var en obehaglig känsla, och Lundholm var just på väg att resa sig ur sin kontorsstol, när han hörde hur monsterans långa luftrötter rasslade längs skrivbordet, ner över kanten, och runt hans fötter och stolens ben. Han satt hjälplöst fast. När han öppnade munnen för att skrika - trots att han visste att ingen skulle höra honom - la sig ett grönt blad över hans mun.
När monsteran var säker på att Lundholm satt stadigt stillnade den, och väntade på att han skulle sluta försöka slita sig lös. Den prasslade med bladen, och plötsligt tyckte Lundholm att han kunde höra monsteran prata.
- Vet du hur många hektar regnskog det där kontraktet kommer att förstöra? frågade den. Vet du hur många sådana som jag som kommer att gå under? Hur många arter som kommer att utrotas helt för att de bara finns på den lilla plätten i världen?
När Lundholm inte svarade drog monsteran åt luftrötterna kring hans ben. Lundholm försökte säga något, men det blev bara ett odefinierat ljud.
- Det där kontraktet ska du se till att de inte blir av, sa monsteran. Annars... Luftrötterna rasslade hotfullt.
Lundholm nickade. Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Något sådant här hade han aldrig varit med om. Visst kunde han tänka sig att desperata konkurrenter skulle kunna komma med hot (åtminstone om han sträckte fantasin en smula), men krukväxter - nej, aldrig.
Lundholm ryckte till, och upptäckte återigen att han sovit. Det var halvmörkt i rumet, och han hade nästan tappat balansen och fallit av stolen. Monsteran i fönsteralkoven stod i sin kruka. Luftrötterna slingrade sig ner på golvet. Ett par av bladen darrade i luftdraget - eller var det en påminnelse?
Lundholm tittae på kontraktet han höll på med. Han skrev raskt dit några siffror på olika ställen, konstaterade att de alls inte gick ihop med varann, och slog belåtet ihop pärmen och gick. På hemvägen visslade ha, något som han nästan aldrig gjort tidigare.
Monstera deliciosa
Lundholm satt vid sitt skrivbord en sen kväll. Alla de andra hade gått hem, men han hade ett kontrakt som måste bli klart till på fredag, så han satt där han satt. Kaffekoppen stod bredvid tangentbordet, med redan kallnat kaffe - någonstans mitt i den tredje koppen efter eftermiddgsfikat hade Lundholms mage hotat med strejk om han inte omedelbart slutade dränka den i den där svarta sörjan.
Lundholm ryckte till, vaknade, och upptäckte att han slumrat till. Av ren reflex vände han sig om för att se om någon i korridoren utanför hade sett honom, men det var ingen där. Han drog ett djupt andetag, rätade på ryggen, cirklade med axlarna så där som ergonomen sagt att man skulle göra men som han aldrig gjorde annars, och spände ögonen i siffrorna igen. De ville fortfarande inte inordna sig i de vackra formler han hade tänkt ut.
Men om man ökar på den där posten, tänkte han. Då blir bankkostnaderna mindre, och kommer under gränsen för vad skattemyndigheten tillåter, och då är frågan bara om den gröna monsteravarelsen tycker det är en bra idé, för annars kan den äta upp mig...
Lundholm ruskade på sig igen, och blinkade med ögonen. Det var då tusan så svårt det var att hålla sig vaken i kväll. Gröna monsteravarelser... Han skakade på huvudet och tittade bort mot monsteran som stod i den djupa fönsteralkoven.
Han tittade igen.
Och igen.
Det var en monstera, en krukväxt; ingen tvekan om den saken. Gröna blad stadigt planterade i en blå keramikkruka.
Och ändå. Samtidigt...
Varelsen såg på honom. Lundholm hade efteråt inte kunnat säga om den hade haft någora ögon och var de i så fall satt; det var mer att alla de gröna flikiga bladen fokuserade på honom samtidigt. Det var en obehaglig känsla, och Lundholm var just på väg att resa sig ur sin kontorsstol, när han hörde hur monsterans långa luftrötter rasslade längs skrivbordet, ner över kanten, och runt hans fötter och stolens ben. Han satt hjälplöst fast. När han öppnade munnen för att skrika - trots att han visste att ingen skulle höra honom - la sig ett grönt blad över hans mun.
När monsteran var säker på att Lundholm satt stadigt stillnade den, och väntade på att han skulle sluta försöka slita sig lös. Den prasslade med bladen, och plötsligt tyckte Lundholm att han kunde höra monsteran prata.
- Vet du hur många hektar regnskog det där kontraktet kommer att förstöra? frågade den. Vet du hur många sådana som jag som kommer att gå under? Hur många arter som kommer att utrotas helt för att de bara finns på den lilla plätten i världen?
När Lundholm inte svarade drog monsteran åt luftrötterna kring hans ben. Lundholm försökte säga något, men det blev bara ett odefinierat ljud.
- Det där kontraktet ska du se till att de inte blir av, sa monsteran. Annars... Luftrötterna rasslade hotfullt.
Lundholm nickade. Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Något sådant här hade han aldrig varit med om. Visst kunde han tänka sig att desperata konkurrenter skulle kunna komma med hot (åtminstone om han sträckte fantasin en smula), men krukväxter - nej, aldrig.
Lundholm ryckte till, och upptäckte återigen att han sovit. Det var halvmörkt i rumet, och han hade nästan tappat balansen och fallit av stolen. Monsteran i fönsteralkoven stod i sin kruka. Luftrötterna slingrade sig ner på golvet. Ett par av bladen darrade i luftdraget - eller var det en påminnelse?
Lundholm tittae på kontraktet han höll på med. Han skrev raskt dit några siffror på olika ställen, konstaterade att de alls inte gick ihop med varann, och slog belåtet ihop pärmen och gick. På hemvägen visslade ha, något som han nästan aldrig gjort tidigare.
lördag 28 mars 2009
Skrivpuff 14 februari
Här var temat egentligen Valentines Day. Skriv en kärleksförklaring, ur ditt eget eller din huvudpersons perspektiv. Men eftersom jag skrev fritt ur minnet var mitt tema istället Kärleksmöte
En sån jävla dag. Han hatade den här dagen. Alla gick runt och var puttinuttiga med varann, och varenda skyltfönster kunde tala om att om du var misslyckad om du inte hade en kvinna hemma att köpa choklad åt. Och som riktig man fick han heller inte klaga - om han inte hade någon att köpa rosor åt så var det förstås enbart hans eget fel.
På jobbet hade kollegerna förstås frågat vad han skulle göra för frugan. De hade tystnat när han kort sagt som det var: Vi är skilda. Hon flyttade för ett halvår sen. Till en ny man, en snyggare och rikare, men det sa han förstås inte. Och ingen hade frågat, heller. De pratade inte om sånt på kontoret. Nilssons fru skulle få rosor; så mycket hade han fått höra. Och Ekengren med fästmö skulle ut på restaurang. En restaurang som var billigare än bra, visste han, men han sa inget. Ekengren fick märka det själv.
När han passerade blomsterbutiken höll han på att bli omkullsprungen av en stressad man med en blombukett. Han fick en knuff, och svor ilsket. Jävla charmörer. Ingen koll alls, bara tankarna på fruntimmer.
Han muttrade fortfarande för sig själv när han kom fram till sin port. Och inte blev det bättre av att hon-på-våningen-över stod i trapphuset, med en blombukett i handen.
- Ursäkta, får jag komm förbi? Det var då trångt här.
Hon flyttade sig, utan ett ord. Hade hon växt fast? Här fanns väl inget att göra. Fast hon kanske väntade på fästmannnen, förstås. För det var klart att hon hade fästman, så söt som hon var.
Han hejdade tankarna. Söt? Så hade han inte tänkt om henne förr. Hon hade bara varit den där människan som dunsade i golvet på kvällarna, och som hade konstig musik på så högt att det hördes ner till honom. Men jo, visst var hon söt, nu när han tittade närmare.
Han hade hunnit en halvtrappa upp, när han hörde henne.
- Herr Eriksson? Herr Eriksson? Ursäkta, det låter så fånigt, men jag vet ju inte vad du heter, mer än L Eriksson, och "L" kan man ju inte säga... Jo, jag tänkte...
Han vände sig om och såg på henne. Hon tittade tillbaks; först blygt ovh under lugg, men sen rätade hon på sig, och det syntes nästan hur hon drog efter andan.
- Jo, det är så att jag tänkte att om du inte har något annat för dig idag, så skulle jag vilja bjuda dig på middag ikväll. Ja, ingenting särskilt, bara hemlagat. Och så tänkte jag att du kanske vill ha de här? Ja, om du inte har något annat, då...
Hans första impuls var att fräsa ifrån och gå sin väg. Så fick hon stå där med sina blommor och sin middag. Men så sansade han sig. Det var onödigt att vara oartig. Och han hae ju inget annat för sig. Och förresten var hon ju söt, så söt. Vad var det hon hette nu igen - jo, "A Syren" måste vara hon. Vad kunde A'et stå för? Anna? Anja? Annika?
Han drog mungiporna till ett lende - det kändes ovant; det var månader sen sist - och nickade kort.
- Ja, tack. Tack, gärna, det vore trevligt.
Och han kände, till sin förvåning, att det faktiskt var så.
En sån jävla dag. Han hatade den här dagen. Alla gick runt och var puttinuttiga med varann, och varenda skyltfönster kunde tala om att om du var misslyckad om du inte hade en kvinna hemma att köpa choklad åt. Och som riktig man fick han heller inte klaga - om han inte hade någon att köpa rosor åt så var det förstås enbart hans eget fel.
På jobbet hade kollegerna förstås frågat vad han skulle göra för frugan. De hade tystnat när han kort sagt som det var: Vi är skilda. Hon flyttade för ett halvår sen. Till en ny man, en snyggare och rikare, men det sa han förstås inte. Och ingen hade frågat, heller. De pratade inte om sånt på kontoret. Nilssons fru skulle få rosor; så mycket hade han fått höra. Och Ekengren med fästmö skulle ut på restaurang. En restaurang som var billigare än bra, visste han, men han sa inget. Ekengren fick märka det själv.
När han passerade blomsterbutiken höll han på att bli omkullsprungen av en stressad man med en blombukett. Han fick en knuff, och svor ilsket. Jävla charmörer. Ingen koll alls, bara tankarna på fruntimmer.
Han muttrade fortfarande för sig själv när han kom fram till sin port. Och inte blev det bättre av att hon-på-våningen-över stod i trapphuset, med en blombukett i handen.
- Ursäkta, får jag komm förbi? Det var då trångt här.
Hon flyttade sig, utan ett ord. Hade hon växt fast? Här fanns väl inget att göra. Fast hon kanske väntade på fästmannnen, förstås. För det var klart att hon hade fästman, så söt som hon var.
Han hejdade tankarna. Söt? Så hade han inte tänkt om henne förr. Hon hade bara varit den där människan som dunsade i golvet på kvällarna, och som hade konstig musik på så högt att det hördes ner till honom. Men jo, visst var hon söt, nu när han tittade närmare.
Han hade hunnit en halvtrappa upp, när han hörde henne.
- Herr Eriksson? Herr Eriksson? Ursäkta, det låter så fånigt, men jag vet ju inte vad du heter, mer än L Eriksson, och "L" kan man ju inte säga... Jo, jag tänkte...
Han vände sig om och såg på henne. Hon tittade tillbaks; först blygt ovh under lugg, men sen rätade hon på sig, och det syntes nästan hur hon drog efter andan.
- Jo, det är så att jag tänkte att om du inte har något annat för dig idag, så skulle jag vilja bjuda dig på middag ikväll. Ja, ingenting särskilt, bara hemlagat. Och så tänkte jag att du kanske vill ha de här? Ja, om du inte har något annat, då...
Hans första impuls var att fräsa ifrån och gå sin väg. Så fick hon stå där med sina blommor och sin middag. Men så sansade han sig. Det var onödigt att vara oartig. Och han hae ju inget annat för sig. Och förresten var hon ju söt, så söt. Vad var det hon hette nu igen - jo, "A Syren" måste vara hon. Vad kunde A'et stå för? Anna? Anja? Annika?
Han drog mungiporna till ett lende - det kändes ovant; det var månader sen sist - och nickade kort.
- Ja, tack. Tack, gärna, det vore trevligt.
Och han kände, till sin förvåning, att det faktiskt var så.
Skrivpuff 16 mars
Skriv om att fullfölja en plan
Nu ska jag bara se till att få brevet på lådan, så borde allt vara klart sen. Det är bra med dagens självhäftande frimärken och kuvert, så man slipper slicka på dem och riskera att röja sig. Inte för att jag hade gått på en så enkel sak - jag har läst tillräckligt många deckare för att veta att saliv är guld för kriminalarna.
Nu hoppas jag förstås att det inte kommer att gå så långt, och det ska mycket till innan de misstänker mig, men man kan aldrig vara nog säker. Tanken är att de ska utgå från att det är Nilsson. Han kommer förstås att neka, men det kommer han inte att ha mycket för, när de hittar originalet i hans dator.
Karlgren kommer att flyga i taket när han får detta. Jag hoppas jag tagit i bara lagom mycket. Inte så mycket att han inte vågar gå till polisen av rädsla för att hans egen smutsiga byk ska synas i sömmarna, men inte heller så lite att han tycker han kan ignorera det. Jag hoppas han är sorten som har vett att gå till polisen när hans fru hotas.
--
Så, då är brevet iväg. Nu kan jag äntligen ta av mig handskarna jag burit hela tiden. Jag kommer förstås att vara på kontoret i vanlig tid i morgon, så jag får se hela spektaklet. Om Karlgren pratar med Nilsson så kommer jag att märka det, eftersom jag har rummet tvärs över korridoren.
Nu du, Nilsson, ska du få lära dig att en Svanberg sätter man sig inte på ostraffat. Om du trodde att du var näst i tur att bli avdelningschef så bet du dig i tummen. Det är min tur nu och ingen annans. Det ska du få se.
Nu ska jag bara se till att få brevet på lådan, så borde allt vara klart sen. Det är bra med dagens självhäftande frimärken och kuvert, så man slipper slicka på dem och riskera att röja sig. Inte för att jag hade gått på en så enkel sak - jag har läst tillräckligt många deckare för att veta att saliv är guld för kriminalarna.
Nu hoppas jag förstås att det inte kommer att gå så långt, och det ska mycket till innan de misstänker mig, men man kan aldrig vara nog säker. Tanken är att de ska utgå från att det är Nilsson. Han kommer förstås att neka, men det kommer han inte att ha mycket för, när de hittar originalet i hans dator.
Karlgren kommer att flyga i taket när han får detta. Jag hoppas jag tagit i bara lagom mycket. Inte så mycket att han inte vågar gå till polisen av rädsla för att hans egen smutsiga byk ska synas i sömmarna, men inte heller så lite att han tycker han kan ignorera det. Jag hoppas han är sorten som har vett att gå till polisen när hans fru hotas.
--
Så, då är brevet iväg. Nu kan jag äntligen ta av mig handskarna jag burit hela tiden. Jag kommer förstås att vara på kontoret i vanlig tid i morgon, så jag får se hela spektaklet. Om Karlgren pratar med Nilsson så kommer jag att märka det, eftersom jag har rummet tvärs över korridoren.
Nu du, Nilsson, ska du få lära dig att en Svanberg sätter man sig inte på ostraffat. Om du trodde att du var näst i tur att bli avdelningschef så bet du dig i tummen. Det är min tur nu och ingen annans. Det ska du få se.
Skrivpuff 8 mars
Tiden stod stilla när...
Tiden stod stilla när chefen presenterade vår nya medarbetare. Jag visste att det skulle komma en person som skulle sköta den ekonomiska redovisningen, och att hon skulle komma på måndag morgon. Jag hade hört vad hon hette, men inte reagerat. Någon Fransson kände jag inte.
- Det här är Karin Fransson, sa chefen. Vår nyaste medarbetare, som ska hjälpa ekonomikillarna en smula.
Och där stod hon. Karin. Kajsa, som jag inte sett sen den där kvällen för trettio år sedan, men som fortfarande var sig lik. Jag stirrade, jag kunde känna det, men jag kunde inte hjälpa det. Det gick en evighet medan chefen pratade på; jag tror han berättade om firman och avdelningen. Det gick en evighet till, när Karin vände på huvudet och såg ut över oss. Chefen började en hastig presentationsrunda, och jag kände hur timme efter timme segade sig fram, innan han kom till mitt hörn. Kajsa hade inte sett mig än. Hon log, åt ingen och åt alla. Ingen väntade sig att hon skulle komma ihåg särskilt mycket av chefens snabba beskrivningar av vad vi sysslade med, men det här var så vi brukade göra.
Så blev det min tur att pekas ut.
- Birger är den som framför allt kan avtal. Du kommer att ha en hel del med honom att göra, så...
Inte ens chefen kunde undgå att se hur Kajsa reagerade när hon till sist såg mig. Hon näst intill bleknade, och händerna, som ditintills hängt prydligt vid sidorna plockade nu nervöst med tröjans kant. Hon stirrade på mig som om hon sett ett spöke - vilket kanske inte var så långt ifrån sanningen när allt kommer omkring.
- Något fel?
Kajsa ruskade på sig, som tog hon sig ur en förtrollning. Hon log, och samlade sig till ett leende.
- Nej då. Det här ska bli så trevligt. Men nu skulle jag så gärna vilja komma igång.
Hon såg åt ett annat håll. Jag kände mig som om jag blivit överkörd av en ångvält. Kajsa. Vem kunde ha anat.
Tiden stod stilla när chefen presenterade vår nya medarbetare. Jag visste att det skulle komma en person som skulle sköta den ekonomiska redovisningen, och att hon skulle komma på måndag morgon. Jag hade hört vad hon hette, men inte reagerat. Någon Fransson kände jag inte.
- Det här är Karin Fransson, sa chefen. Vår nyaste medarbetare, som ska hjälpa ekonomikillarna en smula.
Och där stod hon. Karin. Kajsa, som jag inte sett sen den där kvällen för trettio år sedan, men som fortfarande var sig lik. Jag stirrade, jag kunde känna det, men jag kunde inte hjälpa det. Det gick en evighet medan chefen pratade på; jag tror han berättade om firman och avdelningen. Det gick en evighet till, när Karin vände på huvudet och såg ut över oss. Chefen började en hastig presentationsrunda, och jag kände hur timme efter timme segade sig fram, innan han kom till mitt hörn. Kajsa hade inte sett mig än. Hon log, åt ingen och åt alla. Ingen väntade sig att hon skulle komma ihåg särskilt mycket av chefens snabba beskrivningar av vad vi sysslade med, men det här var så vi brukade göra.
Så blev det min tur att pekas ut.
- Birger är den som framför allt kan avtal. Du kommer att ha en hel del med honom att göra, så...
Inte ens chefen kunde undgå att se hur Kajsa reagerade när hon till sist såg mig. Hon näst intill bleknade, och händerna, som ditintills hängt prydligt vid sidorna plockade nu nervöst med tröjans kant. Hon stirrade på mig som om hon sett ett spöke - vilket kanske inte var så långt ifrån sanningen när allt kommer omkring.
- Något fel?
Kajsa ruskade på sig, som tog hon sig ur en förtrollning. Hon log, och samlade sig till ett leende.
- Nej då. Det här ska bli så trevligt. Men nu skulle jag så gärna vilja komma igång.
Hon såg åt ett annat håll. Jag kände mig som om jag blivit överkörd av en ångvält. Kajsa. Vem kunde ha anat.
Skrivpuff 3 mars
Skriv om en kroppsdel du skulle vilja ha fler av
Visst vore det väl praktiskt med ett huvud till. Det kunde få ta hand om alla de tråkiga sakerna; betala räkningar, tala med försäljare, komma ihåg vad man ska handla. Det kan få sköta alla rutinsakerna på jobbet, medan jag tar hand om de roliga detaljerna, och i övrigt drömmer mig bort.
Problemet är väl om det andra huvudet ledsnar på sina uppgifter, och vill tänka de roliga tankarna själv någon gång. Det kanske rent av skulle få för sig att det skulle göra allt det roliga och jag ta hand om deadlines på jobbet.
Nej, det är nog bäst som det är.
Visst vore det väl praktiskt med ett huvud till. Det kunde få ta hand om alla de tråkiga sakerna; betala räkningar, tala med försäljare, komma ihåg vad man ska handla. Det kan få sköta alla rutinsakerna på jobbet, medan jag tar hand om de roliga detaljerna, och i övrigt drömmer mig bort.
Problemet är väl om det andra huvudet ledsnar på sina uppgifter, och vill tänka de roliga tankarna själv någon gång. Det kanske rent av skulle få för sig att det skulle göra allt det roliga och jag ta hand om deadlines på jobbet.
Nej, det är nog bäst som det är.
tisdag 24 februari 2009
Skrivpuff 24 februari
Skriv om ett loppisfynd.
Han la ner Handelsbanken-mappen i portföljen, och efter kom bunten med skattetabeller han borde studera under helgen. Märkligt så mycket portföljen tycktes rymma, och ändå såg den inte alls stor ut. Ekengren stannade upp, och lät handen glida längs det nötta lädret. Alldeles blankt och mjukt, och inte slitet, utan mera... patinerat.
Han hade hittat portföljen på en liten loppmarknad någonstans utåt Östhammar för två somrar sen. Själv var han inte det minsta intresserad av sådant - hade de inte saker tillräckligt, hade han irriterat sagt till sin fru - men Kerstin hade insisterat. Portföljen hade alls inte sett mycket ut för världen då, där den stod inklämd mellan ett syskrin och en hattask. Grådammig och fläckig, och med lädret alldeles stelt och torkat. Till och med Kerstin hade höjt på ögonbrynen och undrat vad han skulle med den till, men han hade sett vilken skatt som fanns under dammet, och envisats. En hundralapp hade han behövt betala. En struntsumma, och han hade lagt ut ungefär lika mycket på tvål och lädersmörja innan portföljen
återfått sin forna glans.
Någon av kollegerna - Bergström? - hade kommenterat den första veckan han hade den med sig till jobbet. Var hade han hittat den där portföljen? Ekengren hade mumlat något om "svärfars begagnade", och gått därifrån. Att den var ett loppisfynd skulle han aldrig erkänna. Och hur nöjd han var med den visste inte ens Kerstin. Det hårda handtaget, polerat av många händer före hans. Locket med sin nästan röda lyster. De fortfarande blanka mässingsspännena. Inuti fanns tre fack, ett där pennor och glasögonfodral samsades med en ask huvudvärkstabletter, och två större, där papper ochpärmar gick ner. Ekengren visste att den här portföljen skulle hålla till han blev pensionär. Han strök med handen över locket igen, och tittade sig nervöst om. Ingen där. Med ett belåtet leende tog han portföljen och gick hemåt.
Han la ner Handelsbanken-mappen i portföljen, och efter kom bunten med skattetabeller han borde studera under helgen. Märkligt så mycket portföljen tycktes rymma, och ändå såg den inte alls stor ut. Ekengren stannade upp, och lät handen glida längs det nötta lädret. Alldeles blankt och mjukt, och inte slitet, utan mera... patinerat.
Han hade hittat portföljen på en liten loppmarknad någonstans utåt Östhammar för två somrar sen. Själv var han inte det minsta intresserad av sådant - hade de inte saker tillräckligt, hade han irriterat sagt till sin fru - men Kerstin hade insisterat. Portföljen hade alls inte sett mycket ut för världen då, där den stod inklämd mellan ett syskrin och en hattask. Grådammig och fläckig, och med lädret alldeles stelt och torkat. Till och med Kerstin hade höjt på ögonbrynen och undrat vad han skulle med den till, men han hade sett vilken skatt som fanns under dammet, och envisats. En hundralapp hade han behövt betala. En struntsumma, och han hade lagt ut ungefär lika mycket på tvål och lädersmörja innan portföljen
återfått sin forna glans.
Någon av kollegerna - Bergström? - hade kommenterat den första veckan han hade den med sig till jobbet. Var hade han hittat den där portföljen? Ekengren hade mumlat något om "svärfars begagnade", och gått därifrån. Att den var ett loppisfynd skulle han aldrig erkänna. Och hur nöjd han var med den visste inte ens Kerstin. Det hårda handtaget, polerat av många händer före hans. Locket med sin nästan röda lyster. De fortfarande blanka mässingsspännena. Inuti fanns tre fack, ett där pennor och glasögonfodral samsades med en ask huvudvärkstabletter, och två större, där papper ochpärmar gick ner. Ekengren visste att den här portföljen skulle hålla till han blev pensionär. Han strök med handen över locket igen, och tittade sig nervöst om. Ingen där. Med ett belåtet leende tog han portföljen och gick hemåt.
måndag 23 februari 2009
Skrivpuff 23 februari
Det ingen vet är att...
Det ingen vet är att jag kommer att sluta nu på torsdag. Jag har redan bokat biljetten; en enkel till Karibien. Planet går fredag morgon, och torsdag är sista dagen jag kommer att jobba här.
Ingen vet. Inte chefen heller. Jag kunde ha sagt upp mig redan för en månad sen, då, när jag hämtat ut vinsten och visste att jag inte skulle slita här på kontoret i tretton år till. Jag kunde, men jag gjorde inte. Jag ville inte gå här i en månad och höra de andras frågor, deras funderingar på om jag hittat något nytt jobb som jag höll hemligt för dem, eller - gud förbjude - om någon skulle gissa sig till sanningen. Det kan ingen stå ut med en månads tiggerier, som det skulle bli. Nilsson, i synnerhet, skulle inte ge sig förrän han tiggt till sig åtminstone någon miljon. Jag kan inte tänka mig att någon skulle bli glad för min skull. Vad ska en medelålders gubbe utan barn med så mycket pengar till, skulle de fråga sig. Ja, det undrade jag först också, till jag såg det där reportaget från Karibien, och plötsligt insåg att jag ju faktiskt kunde leva där jag också. Resten av mitt liv, om så är. Men det skulle de inte förstå. Jo, kanske Kristina, hon kanske skulle bli en gnutta glad för min skull, men ingen av gubbarna.
Jag har planerat för vad jag ska säga på torsdag. Ett möte har jag bokat med chefen redan, på eftermiddagen. Han tror jag ska prata om projektet med banken, men jag ska bara säga att nu, Karlgren, nu drar gubben västerut, och han skiter högaktningsfullt i vad Karlgren kan ha att säga om den saken. Kan kanske en månadslön täcka uppsägningstiden? Och så ska jag kasta sedelbunten på hans skrivbord, sträcka fram handen och tacka för mig. Han kommer bara att stå där som en gapande fisk, men vad kan han göra?
Och sen, morgonen efter, drar gubben till Karibien. Jag har lämnat åt en mäklare att sälja lägenheten. Sakerna kommer Myrorna och hämtar på fredag eftermiddag. Jag ska ingenting ta med mig. Ett helt nytt liv ska det bli.
Ingen vet.
Det ingen vet är att jag kommer att sluta nu på torsdag. Jag har redan bokat biljetten; en enkel till Karibien. Planet går fredag morgon, och torsdag är sista dagen jag kommer att jobba här.
Ingen vet. Inte chefen heller. Jag kunde ha sagt upp mig redan för en månad sen, då, när jag hämtat ut vinsten och visste att jag inte skulle slita här på kontoret i tretton år till. Jag kunde, men jag gjorde inte. Jag ville inte gå här i en månad och höra de andras frågor, deras funderingar på om jag hittat något nytt jobb som jag höll hemligt för dem, eller - gud förbjude - om någon skulle gissa sig till sanningen. Det kan ingen stå ut med en månads tiggerier, som det skulle bli. Nilsson, i synnerhet, skulle inte ge sig förrän han tiggt till sig åtminstone någon miljon. Jag kan inte tänka mig att någon skulle bli glad för min skull. Vad ska en medelålders gubbe utan barn med så mycket pengar till, skulle de fråga sig. Ja, det undrade jag först också, till jag såg det där reportaget från Karibien, och plötsligt insåg att jag ju faktiskt kunde leva där jag också. Resten av mitt liv, om så är. Men det skulle de inte förstå. Jo, kanske Kristina, hon kanske skulle bli en gnutta glad för min skull, men ingen av gubbarna.
Jag har planerat för vad jag ska säga på torsdag. Ett möte har jag bokat med chefen redan, på eftermiddagen. Han tror jag ska prata om projektet med banken, men jag ska bara säga att nu, Karlgren, nu drar gubben västerut, och han skiter högaktningsfullt i vad Karlgren kan ha att säga om den saken. Kan kanske en månadslön täcka uppsägningstiden? Och så ska jag kasta sedelbunten på hans skrivbord, sträcka fram handen och tacka för mig. Han kommer bara att stå där som en gapande fisk, men vad kan han göra?
Och sen, morgonen efter, drar gubben till Karibien. Jag har lämnat åt en mäklare att sälja lägenheten. Sakerna kommer Myrorna och hämtar på fredag eftermiddag. Jag ska ingenting ta med mig. Ett helt nytt liv ska det bli.
Ingen vet.
måndag 16 februari 2009
Skrivpuff 15 februari
Vilka egenskaper tänker jag mig att en bra författare behöver?
"Sittstjärt", har jag sett någonstans. Envishet, att fortsätta skriva fast det är knepigt. Sittstjärt, som sitter kvar fast annat lockar.
Tid. Egentligen besläktat med förra punkten. Man måste ha en omgivning som tillåter att man hinner med att skriva.
Språk. Förmågan att vrida på orden så de passar ihop till vackra, spännande, underbara, skrämmande, sköra kombinationer; meningar som blir mer än bara sina delar.
Idéer. Språk utan idéer klarar sig inte länge. (Idéer utan språk verkar tyvärr kunna hamna bland bästsäljarna.)
Själv undrar jag om jag har någon av dessa... Å andra sidan skriver jag för att jag vill, inte för att bli en "bra författare".
"Sittstjärt", har jag sett någonstans. Envishet, att fortsätta skriva fast det är knepigt. Sittstjärt, som sitter kvar fast annat lockar.
Tid. Egentligen besläktat med förra punkten. Man måste ha en omgivning som tillåter att man hinner med att skriva.
Språk. Förmågan att vrida på orden så de passar ihop till vackra, spännande, underbara, skrämmande, sköra kombinationer; meningar som blir mer än bara sina delar.
Idéer. Språk utan idéer klarar sig inte länge. (Idéer utan språk verkar tyvärr kunna hamna bland bästsäljarna.)
Själv undrar jag om jag har någon av dessa... Å andra sidan skriver jag för att jag vill, inte för att bli en "bra författare".
Skrivpuff 13 februari
Skriv en ramsa som hjälper mot otur!
(Jag fick denna bara nästan rätt. Så går det när man försöker minnas vad man skulle skriva istället för att kolla. Jag fick för mig att det var "håller olyckor borta" som var ämnet...)
"Presens konjunktiv" säger google om verbformen; en alltför bortglömd en. Jag tyckte den passade i en ramsa.
Olycka vände i lycka
Oro vände i ro
Otur vände i nytta
och frid råde i vårt bo
(Jag fick denna bara nästan rätt. Så går det när man försöker minnas vad man skulle skriva istället för att kolla. Jag fick för mig att det var "håller olyckor borta" som var ämnet...)
"Presens konjunktiv" säger google om verbformen; en alltför bortglömd en. Jag tyckte den passade i en ramsa.
Olycka vände i lycka
Oro vände i ro
Otur vände i nytta
och frid råde i vårt bo
fredag 30 januari 2009
Skrivpuff 30 januari
Skriv en text som innehåller följande ord: soppa, misstänkt, glömma, undantag.
Det blev visst en sonett. Rimmad vers har en tendens att vandra iväg med en dit rimorden vill, ännu mer än prosa...
Vad för en soppa har jag hamnat i?
De säger jag är misstänkt för ett brott!
Jag får visst inte ens gå fri,
och vad jag gjort, jag inte ens förstått.
De undrar hur jag kunde "glömma" att
betala saker, och att landets lag
nu krävde att polisen tog mig fatt.
Sånt görs visst, sägs det, utan undantag.
Men jag har inte tagit något alls,
som jag inte behövt, nej bara mat.
Jag tror att någon för mig drog en vals,
som sa "om du behöver't, bara ta't".
Varför ska jag bli av med mina ören
när allting går till rike direktören?
Det blev visst en sonett. Rimmad vers har en tendens att vandra iväg med en dit rimorden vill, ännu mer än prosa...
Vad för en soppa har jag hamnat i?
De säger jag är misstänkt för ett brott!
Jag får visst inte ens gå fri,
och vad jag gjort, jag inte ens förstått.
De undrar hur jag kunde "glömma" att
betala saker, och att landets lag
nu krävde att polisen tog mig fatt.
Sånt görs visst, sägs det, utan undantag.
Men jag har inte tagit något alls,
som jag inte behövt, nej bara mat.
Jag tror att någon för mig drog en vals,
som sa "om du behöver't, bara ta't".
Varför ska jag bli av med mina ören
när allting går till rike direktören?
torsdag 29 januari 2009
Skrivpuff 29 januari
Skriv din egen varningstext!
Skriv sedan en kort scen om någon som bryter mot (eller bortser ifrån) varningstexten!
Direkt när han kom in i kontorets entré såg han den. En trekantig skylt, gul med röd kant, som varningsskyltar brukar vara, och med ett svart hjärta mitt i. Den hade inte suttit där förr, det var han säker på. Åtminstone ganska säker; de senaste dagarna hade han i och för sig knappt hunnit hänga av sig ytterkläderna innan någon av kollegerna fått syn på honom och börjat ställa frågor. Han kände hur käkmusklerna spändes, och huvudvärken som han inte känt av sedan gårdagen, kom tillbaka.
- Ah, där är du! sa Ekengren, som kom runt hörnet med en stor pappersbunt. Den här utredningen måste vara klar i morgon, och det är viktigt att vi gör ett bra jobb. Du som har koll på sånt här kanske kan ta en titt?
Han nickade. Visst kunde han det. Han hade gjort sådant förr. Men hade Ekengren varit inblandad i skrivandet skulle det ta tid att reda ut, det visste han. Och där kom Kristina, med två mappar, som han absolut måste hantera omedelbart. Han andades snabbare; små korta andetag som knappt räckte till för att fylla lungorna med luft. Hur skulle han hinna?
Innan han hann fly till sitt eget kontorsrum kom Nilsson och höll upp det protokoll han hade skrivit innan han åkt från kontoret vid halvtolv kvällen innan. Nilsson försökte säga något, och pekade på protokollet, men hans röst var plötsligt bara ett dovt vinande ljud. Så välte världen, och golvet mötte hans kind. Allt blev svart och tyst.
-----
Nilsson och Ekengren stod och pratade vid kaffeautomaten dagen därpå. Ekengren skakade på huvudet.
- Hjärtinfarkt, sa de. Stress. Jag förstår inte. Såg han inte varningsskylten?
Skriv sedan en kort scen om någon som bryter mot (eller bortser ifrån) varningstexten!
Direkt när han kom in i kontorets entré såg han den. En trekantig skylt, gul med röd kant, som varningsskyltar brukar vara, och med ett svart hjärta mitt i. Den hade inte suttit där förr, det var han säker på. Åtminstone ganska säker; de senaste dagarna hade han i och för sig knappt hunnit hänga av sig ytterkläderna innan någon av kollegerna fått syn på honom och börjat ställa frågor. Han kände hur käkmusklerna spändes, och huvudvärken som han inte känt av sedan gårdagen, kom tillbaka.
- Ah, där är du! sa Ekengren, som kom runt hörnet med en stor pappersbunt. Den här utredningen måste vara klar i morgon, och det är viktigt att vi gör ett bra jobb. Du som har koll på sånt här kanske kan ta en titt?
Han nickade. Visst kunde han det. Han hade gjort sådant förr. Men hade Ekengren varit inblandad i skrivandet skulle det ta tid att reda ut, det visste han. Och där kom Kristina, med två mappar, som han absolut måste hantera omedelbart. Han andades snabbare; små korta andetag som knappt räckte till för att fylla lungorna med luft. Hur skulle han hinna?
Innan han hann fly till sitt eget kontorsrum kom Nilsson och höll upp det protokoll han hade skrivit innan han åkt från kontoret vid halvtolv kvällen innan. Nilsson försökte säga något, och pekade på protokollet, men hans röst var plötsligt bara ett dovt vinande ljud. Så välte världen, och golvet mötte hans kind. Allt blev svart och tyst.
-----
Nilsson och Ekengren stod och pratade vid kaffeautomaten dagen därpå. Ekengren skakade på huvudet.
- Hjärtinfarkt, sa de. Stress. Jag förstår inte. Såg han inte varningsskylten?
Skrivpuff 28 januari
Som man bygger får man bo
Kära Ernst
för jag får väl kalla Dig Ernst? Kära herr Kirschsteiger, annars.
Jag skriver till Dig för att fråga om Du kunde hjälpa mig med en liten detalj i byggadssnickrandets ädla konst. Jag har nyligen byggt en hel sommarstuga, så jag är alls ingen duvunge när det gäller byggande. Själv ärjag mycket nöjd med sagda sommarstuga, och hade just sålt vår stadslägenhet, för att tillbringa hela året i sommarstugan, när min otacksamma hustru övergav mig. Hon har ingen förståelse alls för sammanfogandet av trä, och hur det kan fylla en mans liv. Oss emellan sagt, jag tror hon blev lite svartsjuk på mitt snickrande. Hon sa visserligen inte detta - hon påstod att det inte gick att bo i stugan - men jag tror det var för att den till sitt hela väsen påminner om mitt snickrande.
Nåväl. Denna utläggning var bara för att försäkra Dig om att jag vet vad jag talar om när det gäller byggande, så Du behöver alls inte förklara ge grundläggande detaljerna, utan bara ge mig de knepiga detaljerna.
En sak min hustru hade åsikter om var att så snart det regnade så blev en liten del av stugan lite lätt fuktig. Ja, närmare bestämt storstugan och farstun, men med fyra väl placerade hinkar är detta inte ett problem, och jag har märkt ut hinkarnas position på golvet, så det går snabbt att ställa dem på sina platser. Har man bara reservhinkar nära till hands så behöver man inte tömma dem mer än varannan timme, om det regnar riktigt rejält. Kan Du månne skaka fram ritningar till ett invändigt stuprörssystem, så man istället kan leda regnvattnet till badrummet och vidare ut?
Om man måttar med vattenpass kan man även konstatera att golvet inte är alldeles rakt. Kan Du stå till tjänst med en beskrivning av hur man sågar till stolarna och borden, så att deras ben passar lutningen? Om Du gör en allmänt publicerad beskrivning så glöm inte att påpeka att stolarna måste sågas olika för att kunna placeras på ett korrekt sätt runt bordet. (Ja, Du ser, jag har tänkt på det mesta!)
Med vänliga hälsningar och hopp om snabbt svar
Alarik Tånghammar
Kära Ernst
för jag får väl kalla Dig Ernst? Kära herr Kirschsteiger, annars.
Jag skriver till Dig för att fråga om Du kunde hjälpa mig med en liten detalj i byggadssnickrandets ädla konst. Jag har nyligen byggt en hel sommarstuga, så jag är alls ingen duvunge när det gäller byggande. Själv ärjag mycket nöjd med sagda sommarstuga, och hade just sålt vår stadslägenhet, för att tillbringa hela året i sommarstugan, när min otacksamma hustru övergav mig. Hon har ingen förståelse alls för sammanfogandet av trä, och hur det kan fylla en mans liv. Oss emellan sagt, jag tror hon blev lite svartsjuk på mitt snickrande. Hon sa visserligen inte detta - hon påstod att det inte gick att bo i stugan - men jag tror det var för att den till sitt hela väsen påminner om mitt snickrande.
Nåväl. Denna utläggning var bara för att försäkra Dig om att jag vet vad jag talar om när det gäller byggande, så Du behöver alls inte förklara ge grundläggande detaljerna, utan bara ge mig de knepiga detaljerna.
En sak min hustru hade åsikter om var att så snart det regnade så blev en liten del av stugan lite lätt fuktig. Ja, närmare bestämt storstugan och farstun, men med fyra väl placerade hinkar är detta inte ett problem, och jag har märkt ut hinkarnas position på golvet, så det går snabbt att ställa dem på sina platser. Har man bara reservhinkar nära till hands så behöver man inte tömma dem mer än varannan timme, om det regnar riktigt rejält. Kan Du månne skaka fram ritningar till ett invändigt stuprörssystem, så man istället kan leda regnvattnet till badrummet och vidare ut?
Om man måttar med vattenpass kan man även konstatera att golvet inte är alldeles rakt. Kan Du stå till tjänst med en beskrivning av hur man sågar till stolarna och borden, så att deras ben passar lutningen? Om Du gör en allmänt publicerad beskrivning så glöm inte att påpeka att stolarna måste sågas olika för att kunna placeras på ett korrekt sätt runt bordet. (Ja, Du ser, jag har tänkt på det mesta!)
Med vänliga hälsningar och hopp om snabbt svar
Alarik Tånghammar
tisdag 27 januari 2009
SkrivPuff 20 januari
Skriv en kort text om favoritplatsen i ditt eller din huvudpersons hem.
Hon sitter i sin fåtölj i hörnet. En rosa fåtölj, smakfullt omklädd och ommålad, från femiotalet eller så. En fåtölj att sjunka ner i. Bredvid står en lampa, också från femtiotalet; mjukt böjd stam, och en tygblomma med varmt gult ljus. Bredvid fåtöljen står ett litet runt bord i mörkt trä. En tunn tygduk ligger över; vitt tunt tyg med broderier. En hörna från en annan, behagligare tid; en hörna att gömma sig i, att drömma sig bort i. Hyllan med böcker är inte långt bort, och på bordet finns en kopp rykande kaffe.
Hon sitter i sin fåtölj i hörnet. En rosa fåtölj, smakfullt omklädd och ommålad, från femiotalet eller så. En fåtölj att sjunka ner i. Bredvid står en lampa, också från femtiotalet; mjukt böjd stam, och en tygblomma med varmt gult ljus. Bredvid fåtöljen står ett litet runt bord i mörkt trä. En tunn tygduk ligger över; vitt tunt tyg med broderier. En hörna från en annan, behagligare tid; en hörna att gömma sig i, att drömma sig bort i. Hyllan med böcker är inte långt bort, och på bordet finns en kopp rykande kaffe.
Skrivpuff 24 januari
Jag visar inte mitt skrivande
för någon.
Det är mitt hjärta,
rått och blödande.
Rör du det så går jag sönder.
Det här är förvisso att visa sitt skrivande, men det är ungefär första gången jag vågar mig på något sådant. Tidigare har knappt ens de jag bryr mig om fått se något - undantaget har varit det som publicerats.
SkrivPuff 27 jan
Skriv om någon som har anledning att skämmas.
Varför? Det är en bra fråga. Det kändes som en bra idé just då, kanske?
Men nej, det gjorde det inte. De kändes som en jävligt dålig idé. Ändå kunde jag inte låta bli. Hade jag varit sex år hade jag sagt "det bara blev så". Eller kanske "det var inte jag, det var min låtsaskompis". Nu säger jag bara: det var en jävligt dålig idé.
Katarina och jag har alltid varit kompisar. Vänner, rentav. Vi har känt varann sen i högstadiet, när hon kom ny till vår klass, och vi har hållit kontakten, av och till, genom flyttar och jobb, genom mina flickvänner och hennes fästman. "Bara vänner", heter det. Vi var inte "bara" nånting, vi fanns där för varann, även om det var ett år sen senaste kontakten. Senaste tiden har vi träffats åminstone någon gång i veckan. Nu lär hon inte vilja se mig mer, och jag undrar om någon annan i gänget vill det heller.
Vi var nere på baren runt hörnet. Stamstället. Förutom Katarina och jag var det ett gäng tjejer från Katarinas jobb, Stefan som är brorsans polare, och Johnny. Jag vet inte riktigt hur Johnny hamnat i det här gänget; jag tror det började med att han fick syn på Katarina när hon och jag delade en flaska vin. Eftersom han är som han är, slog han sig utan att tveka ner vid bordet, och när det fylldes på med andra bekanta blev han kvar. Sen har han hakat på oss lite nu och då när han stött på oss, men jag vet inte om han umgås närmare med någon. Han har förstås alltid flörtat med Katarina, men hon har inte verkat ta det på allvar. Förrän igår. Jag såg hur de där två såg på varann - länge, länge - och plötsligt flög fan i mig. Jag la armen om Katarina, kysste henne, höll kvar lite för länge, och sa
- Lek inte med honom, älskling; han kan tro att du menar allvar.
Jag hörde Johnny resa sig och gå sin väg; de snabba stegen ut, dörren om slog igen. Det var tyst. Katarina vred sig ur mitt grepp, och bara tittade på mig. Iskallt. Lisa reste sig till hälften, som för att hinna ikapp Johnny, men satte sig igen. Jag kände allas ögon på mig. Ingen sa något. Jag insåg att det var dags att fly fältet.
- Syns på fredag? försökte jag. Alla vek undan med blicken, började prata med varann. Alla utom Katarina. Hon såg på mig, hela vägen till dörren såg hon på mig. Jag tittade inte ditåt, när jag väl rest mig, men jag kände hennes ögon. Hon skulle inte förlåta mig.
En jävligt dum idé.
Varför? Det är en bra fråga. Det kändes som en bra idé just då, kanske?
Men nej, det gjorde det inte. De kändes som en jävligt dålig idé. Ändå kunde jag inte låta bli. Hade jag varit sex år hade jag sagt "det bara blev så". Eller kanske "det var inte jag, det var min låtsaskompis". Nu säger jag bara: det var en jävligt dålig idé.
Katarina och jag har alltid varit kompisar. Vänner, rentav. Vi har känt varann sen i högstadiet, när hon kom ny till vår klass, och vi har hållit kontakten, av och till, genom flyttar och jobb, genom mina flickvänner och hennes fästman. "Bara vänner", heter det. Vi var inte "bara" nånting, vi fanns där för varann, även om det var ett år sen senaste kontakten. Senaste tiden har vi träffats åminstone någon gång i veckan. Nu lär hon inte vilja se mig mer, och jag undrar om någon annan i gänget vill det heller.
Vi var nere på baren runt hörnet. Stamstället. Förutom Katarina och jag var det ett gäng tjejer från Katarinas jobb, Stefan som är brorsans polare, och Johnny. Jag vet inte riktigt hur Johnny hamnat i det här gänget; jag tror det började med att han fick syn på Katarina när hon och jag delade en flaska vin. Eftersom han är som han är, slog han sig utan att tveka ner vid bordet, och när det fylldes på med andra bekanta blev han kvar. Sen har han hakat på oss lite nu och då när han stött på oss, men jag vet inte om han umgås närmare med någon. Han har förstås alltid flörtat med Katarina, men hon har inte verkat ta det på allvar. Förrän igår. Jag såg hur de där två såg på varann - länge, länge - och plötsligt flög fan i mig. Jag la armen om Katarina, kysste henne, höll kvar lite för länge, och sa
- Lek inte med honom, älskling; han kan tro att du menar allvar.
Jag hörde Johnny resa sig och gå sin väg; de snabba stegen ut, dörren om slog igen. Det var tyst. Katarina vred sig ur mitt grepp, och bara tittade på mig. Iskallt. Lisa reste sig till hälften, som för att hinna ikapp Johnny, men satte sig igen. Jag kände allas ögon på mig. Ingen sa något. Jag insåg att det var dags att fly fältet.
- Syns på fredag? försökte jag. Alla vek undan med blicken, började prata med varann. Alla utom Katarina. Hon såg på mig, hela vägen till dörren såg hon på mig. Jag tittade inte ditåt, när jag väl rest mig, men jag kände hennes ögon. Hon skulle inte förlåta mig.
En jävligt dum idé.
fredag 23 januari 2009
Gnappgnapp skriver
Här tänker jag försöka lägga övningar från SkrivPuff. Jag ska bara försöka göra dem först. :-)
/Gnapp
/Gnapp
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
