Vad hittade du i lådan som placerats utanför dörren?
Kristina öppnade dörren för att gå ut och hämta tidningen, som vanligt på morgnarna. Hon hoppades att tidningsbudet skulle vara i tid - var tidningen försenad blev hennes morgon alldeles förstörd. Hon var nästintill beroende av sina morgnar med tidning, kaffe och nyvärmda croissanter. Sen kunde resten av dagen bli hur rörig som helst - som häromveckan, när Claesson ramlade ihop i en hjärtattack alldeles när han stigit innanför dörren. Fick hon bara sin lugna morgon kunde hon hantera vad som helst.
Hennes sömniga hjärna registrerade knappt kartongen som stod på förstutrappan. Först när hon hämtat tidningen och var på väg in igen noterade hon den. Vem hade ställt en låda här? Nån som ville bli av med skräp, säkerligen. Hon makade på kartongen med foten; hon fick ta undan den på eftermiddagen när hon kommit hem igen.
Men plötsligt blev hon klarvaken. Lådan skrek.
Den skrek som ett litet barn som just väckts ur sin middagsslummer, för att vara exakt. Kristina såg sig nervöst omkring. Var det någon som drev med henne? Ingen syntes till, så hon började vika undan hörnen på filten som låg i lådan.
När hon fick syn på innehållet höll hon på att sätta sig, av ren förvåning. Hon hade utgått från att det skulle vara en bandspelare, och att någon skulle skutta fram och hojta "Dolda kameran!" - men det här var ett alldeles riktigt barn. En liten en, med ostyrigt mörkt hår, som skrek för full hals.
Kristina visste inte mycket om barn, men hon försökte ändå klumpigt ta upp det lilla skrikande knytet. Hon höll honom i famnen och gick innanför dörren, utom synhåll för vem som nu kunde se henne. Hon tittade förskräckt på ärret som han hade i pannan, ett ärr format som en blixt.
tisdag 7 april 2009
Skrivpuff 5 april
Skriv om något förbryllande.
- Vet ni vad jag såg i lördags?
Alla runt fikabordet skakade på huvudet. Hur skulle de kunna veta?
- Tussilago? föreslog Kristina.
- Säkert gamla tåg som vanligt, muttrade Nilsson.
Men Johansson skakade på huvudet,
- Jo, vet ni. Jag var ju till Uppsala, för att besöka dottern. Vi gick en sväng runt, eftersom vi var tidiga - frugan sa att vi absolut inte fick komma för tidigt. Jag förstår inte det där, förresten. Kristina, vet du varför tanter aldrig tror att man är välkommen när man än kommer?
Kristina började säga något, men Johansson avbröt henne.
- Strunt samma. Den här dagen fick vi i alla fall inte komma före tre, så vi gick runt en sväng. Domkyrkan har vi sett, så vi gick till det här biblioteket, vad heter det? Gunilla Rediviva, så var det. Med Gunillaklockan bredvid!
Kristina öppnade munnen igen, men stängde den. Det var inte värt att avbryta.
- Ja, och så gick vi där bakom, och plötsligt tar hon tag i rockärmen, och pekar och säger "Kaktus". Jag undrade vad hon höll på med, förstås, men så pekade hon lite tydligare, och så såg jag också - någon hade grävt ner en kruka med en kaktus. En hel kaktus, kan ni tänka er? Och så var det fotspår ikring den - ja, det syns ju nu när det är vår och så blött. Det såg ut som om någon hade sprungit runt kaktusen, flera varv. Vad tror ni - kan det vara någon konstig sekt? Jag funderade på om jag skulle ta en bild och skicka till Expressen, men tja, de skulle säkert bara tro att jag var galen.
- Det låter som en mystisk sekt, nickade Ekengren.
- Mycket förbryllande, instämde Nilsson.
Kristina sa inget.
- Vet ni vad jag såg i lördags?
Alla runt fikabordet skakade på huvudet. Hur skulle de kunna veta?
- Tussilago? föreslog Kristina.
- Säkert gamla tåg som vanligt, muttrade Nilsson.
Men Johansson skakade på huvudet,
- Jo, vet ni. Jag var ju till Uppsala, för att besöka dottern. Vi gick en sväng runt, eftersom vi var tidiga - frugan sa att vi absolut inte fick komma för tidigt. Jag förstår inte det där, förresten. Kristina, vet du varför tanter aldrig tror att man är välkommen när man än kommer?
Kristina började säga något, men Johansson avbröt henne.
- Strunt samma. Den här dagen fick vi i alla fall inte komma före tre, så vi gick runt en sväng. Domkyrkan har vi sett, så vi gick till det här biblioteket, vad heter det? Gunilla Rediviva, så var det. Med Gunillaklockan bredvid!
Kristina öppnade munnen igen, men stängde den. Det var inte värt att avbryta.
- Ja, och så gick vi där bakom, och plötsligt tar hon tag i rockärmen, och pekar och säger "Kaktus". Jag undrade vad hon höll på med, förstås, men så pekade hon lite tydligare, och så såg jag också - någon hade grävt ner en kruka med en kaktus. En hel kaktus, kan ni tänka er? Och så var det fotspår ikring den - ja, det syns ju nu när det är vår och så blött. Det såg ut som om någon hade sprungit runt kaktusen, flera varv. Vad tror ni - kan det vara någon konstig sekt? Jag funderade på om jag skulle ta en bild och skicka till Expressen, men tja, de skulle säkert bara tro att jag var galen.
- Det låter som en mystisk sekt, nickade Ekengren.
- Mycket förbryllande, instämde Nilsson.
Kristina sa inget.
Skrivpuff 7 april
Ett möte. En man - han ser arg ut. En kvinna - hon ser glad ut.
- Men du förstår, det här är min chans att berätta för dig om Miton. Du måste låta mig berätta om Milton. Hela ditt liv kommer att ändras.
- Jag har inte tid. Och jag är inte intresserad.
Han försökte gå förbi, men hon spärrade vägen. Besvärliga människa; han haden ju bråttom.
- Milton kom till jorden senast som en vit häst. Han sådde glädje och lycka omkring sig, och verkade över hela jorden, från boxen i sitt stall.
Flickan fullkomligt strålade. Hon måste vara tokig på något sätt,
- Men om han var en häst, hur kunde han då komma åt att "sprida glädje och lycka", som du säger?
- Han var ju inte bara en häst, ju! Milton är Milton. Det är klart han kan göra vad han vill.
Hon sa inte "dummer", men det låg i tonfallet. Han tänkte inte låta sina förehavanden dikteras av en tossig flicka med en magisk häst.
- Flytta på dig! sa han igen.
Han la handen på hennes överarm för att knuffa henne åt sidan, så han skulle hinna till sitt möte.
Det var det han mindes. Han satte sig upp, på torgets stenläggning, och undrade vad det var som slagit honom. Flickan kunde det inte vara; det var nästan som en hästspark, och så stark var hon inte, det kunde han svära på.
Flckan log mot honom, och räckte ut en hand för att hjälpa honom upp.
- Jag hann inte säga att Milton beskyddar sin flock, men så är det. Jag hoppas det inte gjorde alltför ont?
Han skakade på huvudet, trots att han hade svårt att röra armen.
- Ingen fara. Det känns knappt. Jag blev lite överraskad, bara.
Han reste sig upp.
- Hördu, den här Milton? Den här osynliga hästen, som du säger?
Hon såg lite förnärmad ut, så han försökte släta över.
- Den här Milton, som inte liknar någon annan? Hur får man sån hjälp av honom som du får?
Flickan log, lyckligt.
- Håll bara ut handen så här. Nej, så där, som om du höll havre i den. Och så säger du "Milton, jag vill ge dig havre".
Han var inte säker på vad han höll på med, men kanske var detta enklaste sättet at bli av med galningen. Han höll ut handen och sa
- Milton, jag vill ge dig havre.
--
De andra på kontoret kunde inte förstå varför Ekengren verkade andfådd när han kom till mötet, och varför han hade skrynkliga byxor, när de aldrig sett honom annat än i välpressat och stillsamt skick. Kristina hörde honom mumla något om rida och stilton, och antog att han pratade med någon av systerdöttrarna i mobilen. Men det var märkligt hur mycket Ekengren fick som han ville från den dagen.
- Men du förstår, det här är min chans att berätta för dig om Miton. Du måste låta mig berätta om Milton. Hela ditt liv kommer att ändras.
- Jag har inte tid. Och jag är inte intresserad.
Han försökte gå förbi, men hon spärrade vägen. Besvärliga människa; han haden ju bråttom.
- Milton kom till jorden senast som en vit häst. Han sådde glädje och lycka omkring sig, och verkade över hela jorden, från boxen i sitt stall.
Flickan fullkomligt strålade. Hon måste vara tokig på något sätt,
- Men om han var en häst, hur kunde han då komma åt att "sprida glädje och lycka", som du säger?
- Han var ju inte bara en häst, ju! Milton är Milton. Det är klart han kan göra vad han vill.
Hon sa inte "dummer", men det låg i tonfallet. Han tänkte inte låta sina förehavanden dikteras av en tossig flicka med en magisk häst.
- Flytta på dig! sa han igen.
Han la handen på hennes överarm för att knuffa henne åt sidan, så han skulle hinna till sitt möte.
Det var det han mindes. Han satte sig upp, på torgets stenläggning, och undrade vad det var som slagit honom. Flickan kunde det inte vara; det var nästan som en hästspark, och så stark var hon inte, det kunde han svära på.
Flckan log mot honom, och räckte ut en hand för att hjälpa honom upp.
- Jag hann inte säga att Milton beskyddar sin flock, men så är det. Jag hoppas det inte gjorde alltför ont?
Han skakade på huvudet, trots att han hade svårt att röra armen.
- Ingen fara. Det känns knappt. Jag blev lite överraskad, bara.
Han reste sig upp.
- Hördu, den här Milton? Den här osynliga hästen, som du säger?
Hon såg lite förnärmad ut, så han försökte släta över.
- Den här Milton, som inte liknar någon annan? Hur får man sån hjälp av honom som du får?
Flickan log, lyckligt.
- Håll bara ut handen så här. Nej, så där, som om du höll havre i den. Och så säger du "Milton, jag vill ge dig havre".
Han var inte säker på vad han höll på med, men kanske var detta enklaste sättet at bli av med galningen. Han höll ut handen och sa
- Milton, jag vill ge dig havre.
--
De andra på kontoret kunde inte förstå varför Ekengren verkade andfådd när han kom till mötet, och varför han hade skrynkliga byxor, när de aldrig sett honom annat än i välpressat och stillsamt skick. Kristina hörde honom mumla något om rida och stilton, och antog att han pratade med någon av systerdöttrarna i mobilen. Men det var märkligt hur mycket Ekengren fick som han ville från den dagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
