Vad lärde du dig igår?
Igår lärde jag mig att ett leende kan göra underverk.
Jag kom in på kontoret, tidig som vanligt. Den enda som var där var Karin Fransson, den nya ekonomtjejen. Ja, jag säger tjej; hon är ung nog att vara min dotter, även om hon är en mogen kvinna. Nåväl, när jag kom in i fikarummet var hon just på väg ut därifrån. Jag log mot henne och hälsade:
- God morgon! Vilken vacker morgon vi fått!
Hon såg upp, och jag kunde se att hon hade gråtit. Jag blev förlägen. Jag vet inte hur man gör med kvinnor som gråter. Inte har det varit min lott att lära mig sådant. Hon såg ut som om hon mest ville smita sin väg, och låtsas som om hon inte sett mig, och jag hoppades väl kanske att hon skulle göra det - jag visste inte vad jag skulle göra annars.
Men så stannade hon, och såg upp på mig, och det var som om solen kom fram bakom luggen, när hon log tillbaks.
- Ja, det har du visst alldeles rätt i. Och trevliga arbetskamrater har jag också. Ja, åtminstone i det stora hela. Vet du, jag har köpt kanelbullar, och jag har just satt på kaffe. Vad sägs om lite fika så här på morgonkvisten?
tisdag 31 mars 2009
söndag 29 mars 2009
Skrivpuff 26 mars
Skriv om något grönt
Monstera deliciosa
Lundholm satt vid sitt skrivbord en sen kväll. Alla de andra hade gått hem, men han hade ett kontrakt som måste bli klart till på fredag, så han satt där han satt. Kaffekoppen stod bredvid tangentbordet, med redan kallnat kaffe - någonstans mitt i den tredje koppen efter eftermiddgsfikat hade Lundholms mage hotat med strejk om han inte omedelbart slutade dränka den i den där svarta sörjan.
Lundholm ryckte till, vaknade, och upptäckte att han slumrat till. Av ren reflex vände han sig om för att se om någon i korridoren utanför hade sett honom, men det var ingen där. Han drog ett djupt andetag, rätade på ryggen, cirklade med axlarna så där som ergonomen sagt att man skulle göra men som han aldrig gjorde annars, och spände ögonen i siffrorna igen. De ville fortfarande inte inordna sig i de vackra formler han hade tänkt ut.
Men om man ökar på den där posten, tänkte han. Då blir bankkostnaderna mindre, och kommer under gränsen för vad skattemyndigheten tillåter, och då är frågan bara om den gröna monsteravarelsen tycker det är en bra idé, för annars kan den äta upp mig...
Lundholm ruskade på sig igen, och blinkade med ögonen. Det var då tusan så svårt det var att hålla sig vaken i kväll. Gröna monsteravarelser... Han skakade på huvudet och tittade bort mot monsteran som stod i den djupa fönsteralkoven.
Han tittade igen.
Och igen.
Det var en monstera, en krukväxt; ingen tvekan om den saken. Gröna blad stadigt planterade i en blå keramikkruka.
Och ändå. Samtidigt...
Varelsen såg på honom. Lundholm hade efteråt inte kunnat säga om den hade haft någora ögon och var de i så fall satt; det var mer att alla de gröna flikiga bladen fokuserade på honom samtidigt. Det var en obehaglig känsla, och Lundholm var just på väg att resa sig ur sin kontorsstol, när han hörde hur monsterans långa luftrötter rasslade längs skrivbordet, ner över kanten, och runt hans fötter och stolens ben. Han satt hjälplöst fast. När han öppnade munnen för att skrika - trots att han visste att ingen skulle höra honom - la sig ett grönt blad över hans mun.
När monsteran var säker på att Lundholm satt stadigt stillnade den, och väntade på att han skulle sluta försöka slita sig lös. Den prasslade med bladen, och plötsligt tyckte Lundholm att han kunde höra monsteran prata.
- Vet du hur många hektar regnskog det där kontraktet kommer att förstöra? frågade den. Vet du hur många sådana som jag som kommer att gå under? Hur många arter som kommer att utrotas helt för att de bara finns på den lilla plätten i världen?
När Lundholm inte svarade drog monsteran åt luftrötterna kring hans ben. Lundholm försökte säga något, men det blev bara ett odefinierat ljud.
- Det där kontraktet ska du se till att de inte blir av, sa monsteran. Annars... Luftrötterna rasslade hotfullt.
Lundholm nickade. Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Något sådant här hade han aldrig varit med om. Visst kunde han tänka sig att desperata konkurrenter skulle kunna komma med hot (åtminstone om han sträckte fantasin en smula), men krukväxter - nej, aldrig.
Lundholm ryckte till, och upptäckte återigen att han sovit. Det var halvmörkt i rumet, och han hade nästan tappat balansen och fallit av stolen. Monsteran i fönsteralkoven stod i sin kruka. Luftrötterna slingrade sig ner på golvet. Ett par av bladen darrade i luftdraget - eller var det en påminnelse?
Lundholm tittae på kontraktet han höll på med. Han skrev raskt dit några siffror på olika ställen, konstaterade att de alls inte gick ihop med varann, och slog belåtet ihop pärmen och gick. På hemvägen visslade ha, något som han nästan aldrig gjort tidigare.
Monstera deliciosa
Lundholm satt vid sitt skrivbord en sen kväll. Alla de andra hade gått hem, men han hade ett kontrakt som måste bli klart till på fredag, så han satt där han satt. Kaffekoppen stod bredvid tangentbordet, med redan kallnat kaffe - någonstans mitt i den tredje koppen efter eftermiddgsfikat hade Lundholms mage hotat med strejk om han inte omedelbart slutade dränka den i den där svarta sörjan.
Lundholm ryckte till, vaknade, och upptäckte att han slumrat till. Av ren reflex vände han sig om för att se om någon i korridoren utanför hade sett honom, men det var ingen där. Han drog ett djupt andetag, rätade på ryggen, cirklade med axlarna så där som ergonomen sagt att man skulle göra men som han aldrig gjorde annars, och spände ögonen i siffrorna igen. De ville fortfarande inte inordna sig i de vackra formler han hade tänkt ut.
Men om man ökar på den där posten, tänkte han. Då blir bankkostnaderna mindre, och kommer under gränsen för vad skattemyndigheten tillåter, och då är frågan bara om den gröna monsteravarelsen tycker det är en bra idé, för annars kan den äta upp mig...
Lundholm ruskade på sig igen, och blinkade med ögonen. Det var då tusan så svårt det var att hålla sig vaken i kväll. Gröna monsteravarelser... Han skakade på huvudet och tittade bort mot monsteran som stod i den djupa fönsteralkoven.
Han tittade igen.
Och igen.
Det var en monstera, en krukväxt; ingen tvekan om den saken. Gröna blad stadigt planterade i en blå keramikkruka.
Och ändå. Samtidigt...
Varelsen såg på honom. Lundholm hade efteråt inte kunnat säga om den hade haft någora ögon och var de i så fall satt; det var mer att alla de gröna flikiga bladen fokuserade på honom samtidigt. Det var en obehaglig känsla, och Lundholm var just på väg att resa sig ur sin kontorsstol, när han hörde hur monsterans långa luftrötter rasslade längs skrivbordet, ner över kanten, och runt hans fötter och stolens ben. Han satt hjälplöst fast. När han öppnade munnen för att skrika - trots att han visste att ingen skulle höra honom - la sig ett grönt blad över hans mun.
När monsteran var säker på att Lundholm satt stadigt stillnade den, och väntade på att han skulle sluta försöka slita sig lös. Den prasslade med bladen, och plötsligt tyckte Lundholm att han kunde höra monsteran prata.
- Vet du hur många hektar regnskog det där kontraktet kommer att förstöra? frågade den. Vet du hur många sådana som jag som kommer att gå under? Hur många arter som kommer att utrotas helt för att de bara finns på den lilla plätten i världen?
När Lundholm inte svarade drog monsteran åt luftrötterna kring hans ben. Lundholm försökte säga något, men det blev bara ett odefinierat ljud.
- Det där kontraktet ska du se till att de inte blir av, sa monsteran. Annars... Luftrötterna rasslade hotfullt.
Lundholm nickade. Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Något sådant här hade han aldrig varit med om. Visst kunde han tänka sig att desperata konkurrenter skulle kunna komma med hot (åtminstone om han sträckte fantasin en smula), men krukväxter - nej, aldrig.
Lundholm ryckte till, och upptäckte återigen att han sovit. Det var halvmörkt i rumet, och han hade nästan tappat balansen och fallit av stolen. Monsteran i fönsteralkoven stod i sin kruka. Luftrötterna slingrade sig ner på golvet. Ett par av bladen darrade i luftdraget - eller var det en påminnelse?
Lundholm tittae på kontraktet han höll på med. Han skrev raskt dit några siffror på olika ställen, konstaterade att de alls inte gick ihop med varann, och slog belåtet ihop pärmen och gick. På hemvägen visslade ha, något som han nästan aldrig gjort tidigare.
lördag 28 mars 2009
Skrivpuff 14 februari
Här var temat egentligen Valentines Day. Skriv en kärleksförklaring, ur ditt eget eller din huvudpersons perspektiv. Men eftersom jag skrev fritt ur minnet var mitt tema istället Kärleksmöte
En sån jävla dag. Han hatade den här dagen. Alla gick runt och var puttinuttiga med varann, och varenda skyltfönster kunde tala om att om du var misslyckad om du inte hade en kvinna hemma att köpa choklad åt. Och som riktig man fick han heller inte klaga - om han inte hade någon att köpa rosor åt så var det förstås enbart hans eget fel.
På jobbet hade kollegerna förstås frågat vad han skulle göra för frugan. De hade tystnat när han kort sagt som det var: Vi är skilda. Hon flyttade för ett halvår sen. Till en ny man, en snyggare och rikare, men det sa han förstås inte. Och ingen hade frågat, heller. De pratade inte om sånt på kontoret. Nilssons fru skulle få rosor; så mycket hade han fått höra. Och Ekengren med fästmö skulle ut på restaurang. En restaurang som var billigare än bra, visste han, men han sa inget. Ekengren fick märka det själv.
När han passerade blomsterbutiken höll han på att bli omkullsprungen av en stressad man med en blombukett. Han fick en knuff, och svor ilsket. Jävla charmörer. Ingen koll alls, bara tankarna på fruntimmer.
Han muttrade fortfarande för sig själv när han kom fram till sin port. Och inte blev det bättre av att hon-på-våningen-över stod i trapphuset, med en blombukett i handen.
- Ursäkta, får jag komm förbi? Det var då trångt här.
Hon flyttade sig, utan ett ord. Hade hon växt fast? Här fanns väl inget att göra. Fast hon kanske väntade på fästmannnen, förstås. För det var klart att hon hade fästman, så söt som hon var.
Han hejdade tankarna. Söt? Så hade han inte tänkt om henne förr. Hon hade bara varit den där människan som dunsade i golvet på kvällarna, och som hade konstig musik på så högt att det hördes ner till honom. Men jo, visst var hon söt, nu när han tittade närmare.
Han hade hunnit en halvtrappa upp, när han hörde henne.
- Herr Eriksson? Herr Eriksson? Ursäkta, det låter så fånigt, men jag vet ju inte vad du heter, mer än L Eriksson, och "L" kan man ju inte säga... Jo, jag tänkte...
Han vände sig om och såg på henne. Hon tittade tillbaks; först blygt ovh under lugg, men sen rätade hon på sig, och det syntes nästan hur hon drog efter andan.
- Jo, det är så att jag tänkte att om du inte har något annat för dig idag, så skulle jag vilja bjuda dig på middag ikväll. Ja, ingenting särskilt, bara hemlagat. Och så tänkte jag att du kanske vill ha de här? Ja, om du inte har något annat, då...
Hans första impuls var att fräsa ifrån och gå sin väg. Så fick hon stå där med sina blommor och sin middag. Men så sansade han sig. Det var onödigt att vara oartig. Och han hae ju inget annat för sig. Och förresten var hon ju söt, så söt. Vad var det hon hette nu igen - jo, "A Syren" måste vara hon. Vad kunde A'et stå för? Anna? Anja? Annika?
Han drog mungiporna till ett lende - det kändes ovant; det var månader sen sist - och nickade kort.
- Ja, tack. Tack, gärna, det vore trevligt.
Och han kände, till sin förvåning, att det faktiskt var så.
En sån jävla dag. Han hatade den här dagen. Alla gick runt och var puttinuttiga med varann, och varenda skyltfönster kunde tala om att om du var misslyckad om du inte hade en kvinna hemma att köpa choklad åt. Och som riktig man fick han heller inte klaga - om han inte hade någon att köpa rosor åt så var det förstås enbart hans eget fel.
På jobbet hade kollegerna förstås frågat vad han skulle göra för frugan. De hade tystnat när han kort sagt som det var: Vi är skilda. Hon flyttade för ett halvår sen. Till en ny man, en snyggare och rikare, men det sa han förstås inte. Och ingen hade frågat, heller. De pratade inte om sånt på kontoret. Nilssons fru skulle få rosor; så mycket hade han fått höra. Och Ekengren med fästmö skulle ut på restaurang. En restaurang som var billigare än bra, visste han, men han sa inget. Ekengren fick märka det själv.
När han passerade blomsterbutiken höll han på att bli omkullsprungen av en stressad man med en blombukett. Han fick en knuff, och svor ilsket. Jävla charmörer. Ingen koll alls, bara tankarna på fruntimmer.
Han muttrade fortfarande för sig själv när han kom fram till sin port. Och inte blev det bättre av att hon-på-våningen-över stod i trapphuset, med en blombukett i handen.
- Ursäkta, får jag komm förbi? Det var då trångt här.
Hon flyttade sig, utan ett ord. Hade hon växt fast? Här fanns väl inget att göra. Fast hon kanske väntade på fästmannnen, förstås. För det var klart att hon hade fästman, så söt som hon var.
Han hejdade tankarna. Söt? Så hade han inte tänkt om henne förr. Hon hade bara varit den där människan som dunsade i golvet på kvällarna, och som hade konstig musik på så högt att det hördes ner till honom. Men jo, visst var hon söt, nu när han tittade närmare.
Han hade hunnit en halvtrappa upp, när han hörde henne.
- Herr Eriksson? Herr Eriksson? Ursäkta, det låter så fånigt, men jag vet ju inte vad du heter, mer än L Eriksson, och "L" kan man ju inte säga... Jo, jag tänkte...
Han vände sig om och såg på henne. Hon tittade tillbaks; först blygt ovh under lugg, men sen rätade hon på sig, och det syntes nästan hur hon drog efter andan.
- Jo, det är så att jag tänkte att om du inte har något annat för dig idag, så skulle jag vilja bjuda dig på middag ikväll. Ja, ingenting särskilt, bara hemlagat. Och så tänkte jag att du kanske vill ha de här? Ja, om du inte har något annat, då...
Hans första impuls var att fräsa ifrån och gå sin väg. Så fick hon stå där med sina blommor och sin middag. Men så sansade han sig. Det var onödigt att vara oartig. Och han hae ju inget annat för sig. Och förresten var hon ju söt, så söt. Vad var det hon hette nu igen - jo, "A Syren" måste vara hon. Vad kunde A'et stå för? Anna? Anja? Annika?
Han drog mungiporna till ett lende - det kändes ovant; det var månader sen sist - och nickade kort.
- Ja, tack. Tack, gärna, det vore trevligt.
Och han kände, till sin förvåning, att det faktiskt var så.
Skrivpuff 16 mars
Skriv om att fullfölja en plan
Nu ska jag bara se till att få brevet på lådan, så borde allt vara klart sen. Det är bra med dagens självhäftande frimärken och kuvert, så man slipper slicka på dem och riskera att röja sig. Inte för att jag hade gått på en så enkel sak - jag har läst tillräckligt många deckare för att veta att saliv är guld för kriminalarna.
Nu hoppas jag förstås att det inte kommer att gå så långt, och det ska mycket till innan de misstänker mig, men man kan aldrig vara nog säker. Tanken är att de ska utgå från att det är Nilsson. Han kommer förstås att neka, men det kommer han inte att ha mycket för, när de hittar originalet i hans dator.
Karlgren kommer att flyga i taket när han får detta. Jag hoppas jag tagit i bara lagom mycket. Inte så mycket att han inte vågar gå till polisen av rädsla för att hans egen smutsiga byk ska synas i sömmarna, men inte heller så lite att han tycker han kan ignorera det. Jag hoppas han är sorten som har vett att gå till polisen när hans fru hotas.
--
Så, då är brevet iväg. Nu kan jag äntligen ta av mig handskarna jag burit hela tiden. Jag kommer förstås att vara på kontoret i vanlig tid i morgon, så jag får se hela spektaklet. Om Karlgren pratar med Nilsson så kommer jag att märka det, eftersom jag har rummet tvärs över korridoren.
Nu du, Nilsson, ska du få lära dig att en Svanberg sätter man sig inte på ostraffat. Om du trodde att du var näst i tur att bli avdelningschef så bet du dig i tummen. Det är min tur nu och ingen annans. Det ska du få se.
Nu ska jag bara se till att få brevet på lådan, så borde allt vara klart sen. Det är bra med dagens självhäftande frimärken och kuvert, så man slipper slicka på dem och riskera att röja sig. Inte för att jag hade gått på en så enkel sak - jag har läst tillräckligt många deckare för att veta att saliv är guld för kriminalarna.
Nu hoppas jag förstås att det inte kommer att gå så långt, och det ska mycket till innan de misstänker mig, men man kan aldrig vara nog säker. Tanken är att de ska utgå från att det är Nilsson. Han kommer förstås att neka, men det kommer han inte att ha mycket för, när de hittar originalet i hans dator.
Karlgren kommer att flyga i taket när han får detta. Jag hoppas jag tagit i bara lagom mycket. Inte så mycket att han inte vågar gå till polisen av rädsla för att hans egen smutsiga byk ska synas i sömmarna, men inte heller så lite att han tycker han kan ignorera det. Jag hoppas han är sorten som har vett att gå till polisen när hans fru hotas.
--
Så, då är brevet iväg. Nu kan jag äntligen ta av mig handskarna jag burit hela tiden. Jag kommer förstås att vara på kontoret i vanlig tid i morgon, så jag får se hela spektaklet. Om Karlgren pratar med Nilsson så kommer jag att märka det, eftersom jag har rummet tvärs över korridoren.
Nu du, Nilsson, ska du få lära dig att en Svanberg sätter man sig inte på ostraffat. Om du trodde att du var näst i tur att bli avdelningschef så bet du dig i tummen. Det är min tur nu och ingen annans. Det ska du få se.
Skrivpuff 8 mars
Tiden stod stilla när...
Tiden stod stilla när chefen presenterade vår nya medarbetare. Jag visste att det skulle komma en person som skulle sköta den ekonomiska redovisningen, och att hon skulle komma på måndag morgon. Jag hade hört vad hon hette, men inte reagerat. Någon Fransson kände jag inte.
- Det här är Karin Fransson, sa chefen. Vår nyaste medarbetare, som ska hjälpa ekonomikillarna en smula.
Och där stod hon. Karin. Kajsa, som jag inte sett sen den där kvällen för trettio år sedan, men som fortfarande var sig lik. Jag stirrade, jag kunde känna det, men jag kunde inte hjälpa det. Det gick en evighet medan chefen pratade på; jag tror han berättade om firman och avdelningen. Det gick en evighet till, när Karin vände på huvudet och såg ut över oss. Chefen började en hastig presentationsrunda, och jag kände hur timme efter timme segade sig fram, innan han kom till mitt hörn. Kajsa hade inte sett mig än. Hon log, åt ingen och åt alla. Ingen väntade sig att hon skulle komma ihåg särskilt mycket av chefens snabba beskrivningar av vad vi sysslade med, men det här var så vi brukade göra.
Så blev det min tur att pekas ut.
- Birger är den som framför allt kan avtal. Du kommer att ha en hel del med honom att göra, så...
Inte ens chefen kunde undgå att se hur Kajsa reagerade när hon till sist såg mig. Hon näst intill bleknade, och händerna, som ditintills hängt prydligt vid sidorna plockade nu nervöst med tröjans kant. Hon stirrade på mig som om hon sett ett spöke - vilket kanske inte var så långt ifrån sanningen när allt kommer omkring.
- Något fel?
Kajsa ruskade på sig, som tog hon sig ur en förtrollning. Hon log, och samlade sig till ett leende.
- Nej då. Det här ska bli så trevligt. Men nu skulle jag så gärna vilja komma igång.
Hon såg åt ett annat håll. Jag kände mig som om jag blivit överkörd av en ångvält. Kajsa. Vem kunde ha anat.
Tiden stod stilla när chefen presenterade vår nya medarbetare. Jag visste att det skulle komma en person som skulle sköta den ekonomiska redovisningen, och att hon skulle komma på måndag morgon. Jag hade hört vad hon hette, men inte reagerat. Någon Fransson kände jag inte.
- Det här är Karin Fransson, sa chefen. Vår nyaste medarbetare, som ska hjälpa ekonomikillarna en smula.
Och där stod hon. Karin. Kajsa, som jag inte sett sen den där kvällen för trettio år sedan, men som fortfarande var sig lik. Jag stirrade, jag kunde känna det, men jag kunde inte hjälpa det. Det gick en evighet medan chefen pratade på; jag tror han berättade om firman och avdelningen. Det gick en evighet till, när Karin vände på huvudet och såg ut över oss. Chefen började en hastig presentationsrunda, och jag kände hur timme efter timme segade sig fram, innan han kom till mitt hörn. Kajsa hade inte sett mig än. Hon log, åt ingen och åt alla. Ingen väntade sig att hon skulle komma ihåg särskilt mycket av chefens snabba beskrivningar av vad vi sysslade med, men det här var så vi brukade göra.
Så blev det min tur att pekas ut.
- Birger är den som framför allt kan avtal. Du kommer att ha en hel del med honom att göra, så...
Inte ens chefen kunde undgå att se hur Kajsa reagerade när hon till sist såg mig. Hon näst intill bleknade, och händerna, som ditintills hängt prydligt vid sidorna plockade nu nervöst med tröjans kant. Hon stirrade på mig som om hon sett ett spöke - vilket kanske inte var så långt ifrån sanningen när allt kommer omkring.
- Något fel?
Kajsa ruskade på sig, som tog hon sig ur en förtrollning. Hon log, och samlade sig till ett leende.
- Nej då. Det här ska bli så trevligt. Men nu skulle jag så gärna vilja komma igång.
Hon såg åt ett annat håll. Jag kände mig som om jag blivit överkörd av en ångvält. Kajsa. Vem kunde ha anat.
Skrivpuff 3 mars
Skriv om en kroppsdel du skulle vilja ha fler av
Visst vore det väl praktiskt med ett huvud till. Det kunde få ta hand om alla de tråkiga sakerna; betala räkningar, tala med försäljare, komma ihåg vad man ska handla. Det kan få sköta alla rutinsakerna på jobbet, medan jag tar hand om de roliga detaljerna, och i övrigt drömmer mig bort.
Problemet är väl om det andra huvudet ledsnar på sina uppgifter, och vill tänka de roliga tankarna själv någon gång. Det kanske rent av skulle få för sig att det skulle göra allt det roliga och jag ta hand om deadlines på jobbet.
Nej, det är nog bäst som det är.
Visst vore det väl praktiskt med ett huvud till. Det kunde få ta hand om alla de tråkiga sakerna; betala räkningar, tala med försäljare, komma ihåg vad man ska handla. Det kan få sköta alla rutinsakerna på jobbet, medan jag tar hand om de roliga detaljerna, och i övrigt drömmer mig bort.
Problemet är väl om det andra huvudet ledsnar på sina uppgifter, och vill tänka de roliga tankarna själv någon gång. Det kanske rent av skulle få för sig att det skulle göra allt det roliga och jag ta hand om deadlines på jobbet.
Nej, det är nog bäst som det är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
