söndag 29 mars 2009

Skrivpuff 26 mars

Skriv om något grönt




Monstera deliciosa

Lundholm satt vid sitt skrivbord en sen kväll. Alla de andra hade gått hem, men han hade ett kontrakt som måste bli klart till på fredag, så han satt där han satt. Kaffekoppen stod bredvid tangentbordet, med redan kallnat kaffe - någonstans mitt i den tredje koppen efter eftermiddgsfikat hade Lundholms mage hotat med strejk om han inte omedelbart slutade dränka den i den där svarta sörjan.

Lundholm ryckte till, vaknade, och upptäckte att han slumrat till. Av ren reflex vände han sig om för att se om någon i korridoren utanför hade sett honom, men det var ingen där. Han drog ett djupt andetag, rätade på ryggen, cirklade med axlarna så där som ergonomen sagt att man skulle göra men som han aldrig gjorde annars, och spände ögonen i siffrorna igen. De ville fortfarande inte inordna sig i de vackra formler han hade tänkt ut.

Men om man ökar på den där posten, tänkte han. Då blir bankkostnaderna mindre, och kommer under gränsen för vad skattemyndigheten tillåter, och då är frågan bara om den gröna monsteravarelsen tycker det är en bra idé, för annars kan den äta upp mig...

Lundholm ruskade på sig igen, och blinkade med ögonen. Det var då tusan så svårt det var att hålla sig vaken i kväll. Gröna monsteravarelser... Han skakade på huvudet och tittade bort mot monsteran som stod i den djupa fönsteralkoven.

Han tittade igen.

Och igen.

Det var en monstera, en krukväxt; ingen tvekan om den saken. Gröna blad stadigt planterade i en blå keramikkruka.

Och ändå. Samtidigt...

Varelsen såg på honom. Lundholm hade efteråt inte kunnat säga om den hade haft någora ögon och var de i så fall satt; det var mer att alla de gröna flikiga bladen fokuserade på honom samtidigt. Det var en obehaglig känsla, och Lundholm var just på väg att resa sig ur sin kontorsstol, när han hörde hur monsterans långa luftrötter rasslade längs skrivbordet, ner över kanten, och runt hans fötter och stolens ben. Han satt hjälplöst fast. När han öppnade munnen för att skrika - trots att han visste att ingen skulle höra honom - la sig ett grönt blad över hans mun.

När monsteran var säker på att Lundholm satt stadigt stillnade den, och väntade på att han skulle sluta försöka slita sig lös. Den prasslade med bladen, och plötsligt tyckte Lundholm att han kunde höra monsteran prata.

- Vet du hur många hektar regnskog det där kontraktet kommer att förstöra? frågade den. Vet du hur många sådana som jag som kommer att gå under? Hur många arter som kommer att utrotas helt för att de bara finns på den lilla plätten i världen?

När Lundholm inte svarade drog monsteran åt luftrötterna kring hans ben. Lundholm försökte säga något, men det blev bara ett odefinierat ljud.

- Det där kontraktet ska du se till att de inte blir av, sa monsteran. Annars... Luftrötterna rasslade hotfullt.

Lundholm nickade. Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Något sådant här hade han aldrig varit med om. Visst kunde han tänka sig att desperata konkurrenter skulle kunna komma med hot (åtminstone om han sträckte fantasin en smula), men krukväxter - nej, aldrig.

Lundholm ryckte till, och upptäckte återigen att han sovit. Det var halvmörkt i rumet, och han hade nästan tappat balansen och fallit av stolen. Monsteran i fönsteralkoven stod i sin kruka. Luftrötterna slingrade sig ner på golvet. Ett par av bladen darrade i luftdraget - eller var det en påminnelse?

Lundholm tittae på kontraktet han höll på med. Han skrev raskt dit några siffror på olika ställen, konstaterade att de alls inte gick ihop med varann, och slog belåtet ihop pärmen och gick. På hemvägen visslade ha, något som han nästan aldrig gjort tidigare.

2 kommentarer:

  1. Visst kunde han tänka sig att desperata konkurrenter skulle kunna komma med hot , men krukväxter - nej, aldrig.

    Du detta var en jättebra fantasifull text jag bara gillar. ska läsa den igen...

    SvaraRadera
  2. Tack! Det är intressant att börja skriva planlöst och se vart det leder ibland. :-)

    SvaraRadera