Skriv om ett loppisfynd.
Han la ner Handelsbanken-mappen i portföljen, och efter kom bunten med skattetabeller han borde studera under helgen. Märkligt så mycket portföljen tycktes rymma, och ändå såg den inte alls stor ut. Ekengren stannade upp, och lät handen glida längs det nötta lädret. Alldeles blankt och mjukt, och inte slitet, utan mera... patinerat.
Han hade hittat portföljen på en liten loppmarknad någonstans utåt Östhammar för två somrar sen. Själv var han inte det minsta intresserad av sådant - hade de inte saker tillräckligt, hade han irriterat sagt till sin fru - men Kerstin hade insisterat. Portföljen hade alls inte sett mycket ut för världen då, där den stod inklämd mellan ett syskrin och en hattask. Grådammig och fläckig, och med lädret alldeles stelt och torkat. Till och med Kerstin hade höjt på ögonbrynen och undrat vad han skulle med den till, men han hade sett vilken skatt som fanns under dammet, och envisats. En hundralapp hade han behövt betala. En struntsumma, och han hade lagt ut ungefär lika mycket på tvål och lädersmörja innan portföljen
återfått sin forna glans.
Någon av kollegerna - Bergström? - hade kommenterat den första veckan han hade den med sig till jobbet. Var hade han hittat den där portföljen? Ekengren hade mumlat något om "svärfars begagnade", och gått därifrån. Att den var ett loppisfynd skulle han aldrig erkänna. Och hur nöjd han var med den visste inte ens Kerstin. Det hårda handtaget, polerat av många händer före hans. Locket med sin nästan röda lyster. De fortfarande blanka mässingsspännena. Inuti fanns tre fack, ett där pennor och glasögonfodral samsades med en ask huvudvärkstabletter, och två större, där papper ochpärmar gick ner. Ekengren visste att den här portföljen skulle hålla till han blev pensionär. Han strök med handen över locket igen, och tittade sig nervöst om. Ingen där. Med ett belåtet leende tog han portföljen och gick hemåt.
tisdag 24 februari 2009
måndag 23 februari 2009
Skrivpuff 23 februari
Det ingen vet är att...
Det ingen vet är att jag kommer att sluta nu på torsdag. Jag har redan bokat biljetten; en enkel till Karibien. Planet går fredag morgon, och torsdag är sista dagen jag kommer att jobba här.
Ingen vet. Inte chefen heller. Jag kunde ha sagt upp mig redan för en månad sen, då, när jag hämtat ut vinsten och visste att jag inte skulle slita här på kontoret i tretton år till. Jag kunde, men jag gjorde inte. Jag ville inte gå här i en månad och höra de andras frågor, deras funderingar på om jag hittat något nytt jobb som jag höll hemligt för dem, eller - gud förbjude - om någon skulle gissa sig till sanningen. Det kan ingen stå ut med en månads tiggerier, som det skulle bli. Nilsson, i synnerhet, skulle inte ge sig förrän han tiggt till sig åtminstone någon miljon. Jag kan inte tänka mig att någon skulle bli glad för min skull. Vad ska en medelålders gubbe utan barn med så mycket pengar till, skulle de fråga sig. Ja, det undrade jag först också, till jag såg det där reportaget från Karibien, och plötsligt insåg att jag ju faktiskt kunde leva där jag också. Resten av mitt liv, om så är. Men det skulle de inte förstå. Jo, kanske Kristina, hon kanske skulle bli en gnutta glad för min skull, men ingen av gubbarna.
Jag har planerat för vad jag ska säga på torsdag. Ett möte har jag bokat med chefen redan, på eftermiddagen. Han tror jag ska prata om projektet med banken, men jag ska bara säga att nu, Karlgren, nu drar gubben västerut, och han skiter högaktningsfullt i vad Karlgren kan ha att säga om den saken. Kan kanske en månadslön täcka uppsägningstiden? Och så ska jag kasta sedelbunten på hans skrivbord, sträcka fram handen och tacka för mig. Han kommer bara att stå där som en gapande fisk, men vad kan han göra?
Och sen, morgonen efter, drar gubben till Karibien. Jag har lämnat åt en mäklare att sälja lägenheten. Sakerna kommer Myrorna och hämtar på fredag eftermiddag. Jag ska ingenting ta med mig. Ett helt nytt liv ska det bli.
Ingen vet.
Det ingen vet är att jag kommer att sluta nu på torsdag. Jag har redan bokat biljetten; en enkel till Karibien. Planet går fredag morgon, och torsdag är sista dagen jag kommer att jobba här.
Ingen vet. Inte chefen heller. Jag kunde ha sagt upp mig redan för en månad sen, då, när jag hämtat ut vinsten och visste att jag inte skulle slita här på kontoret i tretton år till. Jag kunde, men jag gjorde inte. Jag ville inte gå här i en månad och höra de andras frågor, deras funderingar på om jag hittat något nytt jobb som jag höll hemligt för dem, eller - gud förbjude - om någon skulle gissa sig till sanningen. Det kan ingen stå ut med en månads tiggerier, som det skulle bli. Nilsson, i synnerhet, skulle inte ge sig förrän han tiggt till sig åtminstone någon miljon. Jag kan inte tänka mig att någon skulle bli glad för min skull. Vad ska en medelålders gubbe utan barn med så mycket pengar till, skulle de fråga sig. Ja, det undrade jag först också, till jag såg det där reportaget från Karibien, och plötsligt insåg att jag ju faktiskt kunde leva där jag också. Resten av mitt liv, om så är. Men det skulle de inte förstå. Jo, kanske Kristina, hon kanske skulle bli en gnutta glad för min skull, men ingen av gubbarna.
Jag har planerat för vad jag ska säga på torsdag. Ett möte har jag bokat med chefen redan, på eftermiddagen. Han tror jag ska prata om projektet med banken, men jag ska bara säga att nu, Karlgren, nu drar gubben västerut, och han skiter högaktningsfullt i vad Karlgren kan ha att säga om den saken. Kan kanske en månadslön täcka uppsägningstiden? Och så ska jag kasta sedelbunten på hans skrivbord, sträcka fram handen och tacka för mig. Han kommer bara att stå där som en gapande fisk, men vad kan han göra?
Och sen, morgonen efter, drar gubben till Karibien. Jag har lämnat åt en mäklare att sälja lägenheten. Sakerna kommer Myrorna och hämtar på fredag eftermiddag. Jag ska ingenting ta med mig. Ett helt nytt liv ska det bli.
Ingen vet.
måndag 16 februari 2009
Skrivpuff 15 februari
Vilka egenskaper tänker jag mig att en bra författare behöver?
"Sittstjärt", har jag sett någonstans. Envishet, att fortsätta skriva fast det är knepigt. Sittstjärt, som sitter kvar fast annat lockar.
Tid. Egentligen besläktat med förra punkten. Man måste ha en omgivning som tillåter att man hinner med att skriva.
Språk. Förmågan att vrida på orden så de passar ihop till vackra, spännande, underbara, skrämmande, sköra kombinationer; meningar som blir mer än bara sina delar.
Idéer. Språk utan idéer klarar sig inte länge. (Idéer utan språk verkar tyvärr kunna hamna bland bästsäljarna.)
Själv undrar jag om jag har någon av dessa... Å andra sidan skriver jag för att jag vill, inte för att bli en "bra författare".
"Sittstjärt", har jag sett någonstans. Envishet, att fortsätta skriva fast det är knepigt. Sittstjärt, som sitter kvar fast annat lockar.
Tid. Egentligen besläktat med förra punkten. Man måste ha en omgivning som tillåter att man hinner med att skriva.
Språk. Förmågan att vrida på orden så de passar ihop till vackra, spännande, underbara, skrämmande, sköra kombinationer; meningar som blir mer än bara sina delar.
Idéer. Språk utan idéer klarar sig inte länge. (Idéer utan språk verkar tyvärr kunna hamna bland bästsäljarna.)
Själv undrar jag om jag har någon av dessa... Å andra sidan skriver jag för att jag vill, inte för att bli en "bra författare".
Skrivpuff 13 februari
Skriv en ramsa som hjälper mot otur!
(Jag fick denna bara nästan rätt. Så går det när man försöker minnas vad man skulle skriva istället för att kolla. Jag fick för mig att det var "håller olyckor borta" som var ämnet...)
"Presens konjunktiv" säger google om verbformen; en alltför bortglömd en. Jag tyckte den passade i en ramsa.
Olycka vände i lycka
Oro vände i ro
Otur vände i nytta
och frid råde i vårt bo
(Jag fick denna bara nästan rätt. Så går det när man försöker minnas vad man skulle skriva istället för att kolla. Jag fick för mig att det var "håller olyckor borta" som var ämnet...)
"Presens konjunktiv" säger google om verbformen; en alltför bortglömd en. Jag tyckte den passade i en ramsa.
Olycka vände i lycka
Oro vände i ro
Otur vände i nytta
och frid råde i vårt bo
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
