Skrivpuff 23 februari

Det ingen vet är att...

---

Det ingen vet är att jag kommer att sluta nu på torsdag. Jag har redan bokat biljetten; en enkel till Karibien. Planet går fredag morgon, och torsdag är sista dagen jag kommer att jobba här.

Ingen vet. Inte chefen heller. Jag kunde ha sagt upp mig redan för en månad sen, då, när jag hämtat ut vinsten och visste att jag inte skulle slita här på kontoret i tretton år till. Jag kunde, men jag gjorde inte. Jag ville inte gå här i en månad och höra de andras frågor, deras funderingar på om jag hittat något nytt jobb som jag höll hemligt för dem, eller - gud förbjude - om någon skulle gissa sig till sanningen. Det kan ingen stå ut med en månads tiggerier, som det skulle bli. Nilsson, i synnerhet, skulle inte ge sig förrän han tiggt till sig åtminstone någon miljon. Jag kan inte tänka mig att någon skulle bli glad för min skull. Vad ska en medelålders gubbe utan barn med så mycket pengar till, skulle de fråga sig. Ja, det undrade jag först också, till jag såg det där reportaget från Karibien, och plötsligt insåg att jag ju faktiskt kunde leva där jag också. Resten av mitt liv, om så är. Men det skulle de inte förstå. Jo, kanske Kristina, hon kanske skulle bli en gnutta glad för min skull, men ingen av gubbarna.

Jag har planerat för vad jag ska säga på torsdag. Ett möte har jag bokat med chefen redan, på eftermiddagen. Han tror jag ska prata om projektet med banken, men jag ska bara säga att nu, Karlgren, nu drar gubben västerut, och han skiter högaktningsfullt i vad Karlgren kan ha att säga om den saken. Kan kanske en månadslön täcka uppsägningstiden? Och så ska jag kasta sedelbunten på hans skrivbord, sträcka fram handen och tacka för mig. Han kommer bara att stå där som en gapande fisk, men vad kan han göra?

Och sen, morgonen efter, drar gubben till Karibien. Jag har lämnat åt en mäklare att sälja lägenheten. Sakerna kommer Myrorna och hämtar på fredag eftermiddag. Jag ska ingenting ta med mig. Ett helt nytt liv ska det bli.

Ingen vet.