Skriv en text som innehåller följande ord: soppa, misstänkt, glömma, undantag.
Det blev visst en sonett. Rimmad vers har en tendens att vandra iväg med en dit rimorden vill, ännu mer än prosa...
Vad för en soppa har jag hamnat i?
De säger jag är misstänkt för ett brott!
Jag får visst inte ens gå fri,
och vad jag gjort, jag inte ens förstått.
De undrar hur jag kunde "glömma" att
betala saker, och att landets lag
nu krävde att polisen tog mig fatt.
Sånt görs visst, sägs det, utan undantag.
Men jag har inte tagit något alls,
som jag inte behövt, nej bara mat.
Jag tror att någon för mig drog en vals,
som sa "om du behöver't, bara ta't".
Varför ska jag bli av med mina ören
när allting går till rike direktören?
fredag 30 januari 2009
torsdag 29 januari 2009
Skrivpuff 29 januari
Skriv din egen varningstext!
Skriv sedan en kort scen om någon som bryter mot (eller bortser ifrån) varningstexten!
Direkt när han kom in i kontorets entré såg han den. En trekantig skylt, gul med röd kant, som varningsskyltar brukar vara, och med ett svart hjärta mitt i. Den hade inte suttit där förr, det var han säker på. Åtminstone ganska säker; de senaste dagarna hade han i och för sig knappt hunnit hänga av sig ytterkläderna innan någon av kollegerna fått syn på honom och börjat ställa frågor. Han kände hur käkmusklerna spändes, och huvudvärken som han inte känt av sedan gårdagen, kom tillbaka.
- Ah, där är du! sa Ekengren, som kom runt hörnet med en stor pappersbunt. Den här utredningen måste vara klar i morgon, och det är viktigt att vi gör ett bra jobb. Du som har koll på sånt här kanske kan ta en titt?
Han nickade. Visst kunde han det. Han hade gjort sådant förr. Men hade Ekengren varit inblandad i skrivandet skulle det ta tid att reda ut, det visste han. Och där kom Kristina, med två mappar, som han absolut måste hantera omedelbart. Han andades snabbare; små korta andetag som knappt räckte till för att fylla lungorna med luft. Hur skulle han hinna?
Innan han hann fly till sitt eget kontorsrum kom Nilsson och höll upp det protokoll han hade skrivit innan han åkt från kontoret vid halvtolv kvällen innan. Nilsson försökte säga något, och pekade på protokollet, men hans röst var plötsligt bara ett dovt vinande ljud. Så välte världen, och golvet mötte hans kind. Allt blev svart och tyst.
-----
Nilsson och Ekengren stod och pratade vid kaffeautomaten dagen därpå. Ekengren skakade på huvudet.
- Hjärtinfarkt, sa de. Stress. Jag förstår inte. Såg han inte varningsskylten?
Skriv sedan en kort scen om någon som bryter mot (eller bortser ifrån) varningstexten!
Direkt när han kom in i kontorets entré såg han den. En trekantig skylt, gul med röd kant, som varningsskyltar brukar vara, och med ett svart hjärta mitt i. Den hade inte suttit där förr, det var han säker på. Åtminstone ganska säker; de senaste dagarna hade han i och för sig knappt hunnit hänga av sig ytterkläderna innan någon av kollegerna fått syn på honom och börjat ställa frågor. Han kände hur käkmusklerna spändes, och huvudvärken som han inte känt av sedan gårdagen, kom tillbaka.
- Ah, där är du! sa Ekengren, som kom runt hörnet med en stor pappersbunt. Den här utredningen måste vara klar i morgon, och det är viktigt att vi gör ett bra jobb. Du som har koll på sånt här kanske kan ta en titt?
Han nickade. Visst kunde han det. Han hade gjort sådant förr. Men hade Ekengren varit inblandad i skrivandet skulle det ta tid att reda ut, det visste han. Och där kom Kristina, med två mappar, som han absolut måste hantera omedelbart. Han andades snabbare; små korta andetag som knappt räckte till för att fylla lungorna med luft. Hur skulle han hinna?
Innan han hann fly till sitt eget kontorsrum kom Nilsson och höll upp det protokoll han hade skrivit innan han åkt från kontoret vid halvtolv kvällen innan. Nilsson försökte säga något, och pekade på protokollet, men hans röst var plötsligt bara ett dovt vinande ljud. Så välte världen, och golvet mötte hans kind. Allt blev svart och tyst.
-----
Nilsson och Ekengren stod och pratade vid kaffeautomaten dagen därpå. Ekengren skakade på huvudet.
- Hjärtinfarkt, sa de. Stress. Jag förstår inte. Såg han inte varningsskylten?
Skrivpuff 28 januari
Som man bygger får man bo
Kära Ernst
för jag får väl kalla Dig Ernst? Kära herr Kirschsteiger, annars.
Jag skriver till Dig för att fråga om Du kunde hjälpa mig med en liten detalj i byggadssnickrandets ädla konst. Jag har nyligen byggt en hel sommarstuga, så jag är alls ingen duvunge när det gäller byggande. Själv ärjag mycket nöjd med sagda sommarstuga, och hade just sålt vår stadslägenhet, för att tillbringa hela året i sommarstugan, när min otacksamma hustru övergav mig. Hon har ingen förståelse alls för sammanfogandet av trä, och hur det kan fylla en mans liv. Oss emellan sagt, jag tror hon blev lite svartsjuk på mitt snickrande. Hon sa visserligen inte detta - hon påstod att det inte gick att bo i stugan - men jag tror det var för att den till sitt hela väsen påminner om mitt snickrande.
Nåväl. Denna utläggning var bara för att försäkra Dig om att jag vet vad jag talar om när det gäller byggande, så Du behöver alls inte förklara ge grundläggande detaljerna, utan bara ge mig de knepiga detaljerna.
En sak min hustru hade åsikter om var att så snart det regnade så blev en liten del av stugan lite lätt fuktig. Ja, närmare bestämt storstugan och farstun, men med fyra väl placerade hinkar är detta inte ett problem, och jag har märkt ut hinkarnas position på golvet, så det går snabbt att ställa dem på sina platser. Har man bara reservhinkar nära till hands så behöver man inte tömma dem mer än varannan timme, om det regnar riktigt rejält. Kan Du månne skaka fram ritningar till ett invändigt stuprörssystem, så man istället kan leda regnvattnet till badrummet och vidare ut?
Om man måttar med vattenpass kan man även konstatera att golvet inte är alldeles rakt. Kan Du stå till tjänst med en beskrivning av hur man sågar till stolarna och borden, så att deras ben passar lutningen? Om Du gör en allmänt publicerad beskrivning så glöm inte att påpeka att stolarna måste sågas olika för att kunna placeras på ett korrekt sätt runt bordet. (Ja, Du ser, jag har tänkt på det mesta!)
Med vänliga hälsningar och hopp om snabbt svar
Alarik Tånghammar
Kära Ernst
för jag får väl kalla Dig Ernst? Kära herr Kirschsteiger, annars.
Jag skriver till Dig för att fråga om Du kunde hjälpa mig med en liten detalj i byggadssnickrandets ädla konst. Jag har nyligen byggt en hel sommarstuga, så jag är alls ingen duvunge när det gäller byggande. Själv ärjag mycket nöjd med sagda sommarstuga, och hade just sålt vår stadslägenhet, för att tillbringa hela året i sommarstugan, när min otacksamma hustru övergav mig. Hon har ingen förståelse alls för sammanfogandet av trä, och hur det kan fylla en mans liv. Oss emellan sagt, jag tror hon blev lite svartsjuk på mitt snickrande. Hon sa visserligen inte detta - hon påstod att det inte gick att bo i stugan - men jag tror det var för att den till sitt hela väsen påminner om mitt snickrande.
Nåväl. Denna utläggning var bara för att försäkra Dig om att jag vet vad jag talar om när det gäller byggande, så Du behöver alls inte förklara ge grundläggande detaljerna, utan bara ge mig de knepiga detaljerna.
En sak min hustru hade åsikter om var att så snart det regnade så blev en liten del av stugan lite lätt fuktig. Ja, närmare bestämt storstugan och farstun, men med fyra väl placerade hinkar är detta inte ett problem, och jag har märkt ut hinkarnas position på golvet, så det går snabbt att ställa dem på sina platser. Har man bara reservhinkar nära till hands så behöver man inte tömma dem mer än varannan timme, om det regnar riktigt rejält. Kan Du månne skaka fram ritningar till ett invändigt stuprörssystem, så man istället kan leda regnvattnet till badrummet och vidare ut?
Om man måttar med vattenpass kan man även konstatera att golvet inte är alldeles rakt. Kan Du stå till tjänst med en beskrivning av hur man sågar till stolarna och borden, så att deras ben passar lutningen? Om Du gör en allmänt publicerad beskrivning så glöm inte att påpeka att stolarna måste sågas olika för att kunna placeras på ett korrekt sätt runt bordet. (Ja, Du ser, jag har tänkt på det mesta!)
Med vänliga hälsningar och hopp om snabbt svar
Alarik Tånghammar
tisdag 27 januari 2009
SkrivPuff 20 januari
Skriv en kort text om favoritplatsen i ditt eller din huvudpersons hem.
Hon sitter i sin fåtölj i hörnet. En rosa fåtölj, smakfullt omklädd och ommålad, från femiotalet eller så. En fåtölj att sjunka ner i. Bredvid står en lampa, också från femtiotalet; mjukt böjd stam, och en tygblomma med varmt gult ljus. Bredvid fåtöljen står ett litet runt bord i mörkt trä. En tunn tygduk ligger över; vitt tunt tyg med broderier. En hörna från en annan, behagligare tid; en hörna att gömma sig i, att drömma sig bort i. Hyllan med böcker är inte långt bort, och på bordet finns en kopp rykande kaffe.
Hon sitter i sin fåtölj i hörnet. En rosa fåtölj, smakfullt omklädd och ommålad, från femiotalet eller så. En fåtölj att sjunka ner i. Bredvid står en lampa, också från femtiotalet; mjukt böjd stam, och en tygblomma med varmt gult ljus. Bredvid fåtöljen står ett litet runt bord i mörkt trä. En tunn tygduk ligger över; vitt tunt tyg med broderier. En hörna från en annan, behagligare tid; en hörna att gömma sig i, att drömma sig bort i. Hyllan med böcker är inte långt bort, och på bordet finns en kopp rykande kaffe.
Skrivpuff 24 januari
Jag visar inte mitt skrivande
för någon.
Det är mitt hjärta,
rått och blödande.
Rör du det så går jag sönder.
Det här är förvisso att visa sitt skrivande, men det är ungefär första gången jag vågar mig på något sådant. Tidigare har knappt ens de jag bryr mig om fått se något - undantaget har varit det som publicerats.
SkrivPuff 27 jan
Skriv om någon som har anledning att skämmas.
Varför? Det är en bra fråga. Det kändes som en bra idé just då, kanske?
Men nej, det gjorde det inte. De kändes som en jävligt dålig idé. Ändå kunde jag inte låta bli. Hade jag varit sex år hade jag sagt "det bara blev så". Eller kanske "det var inte jag, det var min låtsaskompis". Nu säger jag bara: det var en jävligt dålig idé.
Katarina och jag har alltid varit kompisar. Vänner, rentav. Vi har känt varann sen i högstadiet, när hon kom ny till vår klass, och vi har hållit kontakten, av och till, genom flyttar och jobb, genom mina flickvänner och hennes fästman. "Bara vänner", heter det. Vi var inte "bara" nånting, vi fanns där för varann, även om det var ett år sen senaste kontakten. Senaste tiden har vi träffats åminstone någon gång i veckan. Nu lär hon inte vilja se mig mer, och jag undrar om någon annan i gänget vill det heller.
Vi var nere på baren runt hörnet. Stamstället. Förutom Katarina och jag var det ett gäng tjejer från Katarinas jobb, Stefan som är brorsans polare, och Johnny. Jag vet inte riktigt hur Johnny hamnat i det här gänget; jag tror det började med att han fick syn på Katarina när hon och jag delade en flaska vin. Eftersom han är som han är, slog han sig utan att tveka ner vid bordet, och när det fylldes på med andra bekanta blev han kvar. Sen har han hakat på oss lite nu och då när han stött på oss, men jag vet inte om han umgås närmare med någon. Han har förstås alltid flörtat med Katarina, men hon har inte verkat ta det på allvar. Förrän igår. Jag såg hur de där två såg på varann - länge, länge - och plötsligt flög fan i mig. Jag la armen om Katarina, kysste henne, höll kvar lite för länge, och sa
- Lek inte med honom, älskling; han kan tro att du menar allvar.
Jag hörde Johnny resa sig och gå sin väg; de snabba stegen ut, dörren om slog igen. Det var tyst. Katarina vred sig ur mitt grepp, och bara tittade på mig. Iskallt. Lisa reste sig till hälften, som för att hinna ikapp Johnny, men satte sig igen. Jag kände allas ögon på mig. Ingen sa något. Jag insåg att det var dags att fly fältet.
- Syns på fredag? försökte jag. Alla vek undan med blicken, började prata med varann. Alla utom Katarina. Hon såg på mig, hela vägen till dörren såg hon på mig. Jag tittade inte ditåt, när jag väl rest mig, men jag kände hennes ögon. Hon skulle inte förlåta mig.
En jävligt dum idé.
Varför? Det är en bra fråga. Det kändes som en bra idé just då, kanske?
Men nej, det gjorde det inte. De kändes som en jävligt dålig idé. Ändå kunde jag inte låta bli. Hade jag varit sex år hade jag sagt "det bara blev så". Eller kanske "det var inte jag, det var min låtsaskompis". Nu säger jag bara: det var en jävligt dålig idé.
Katarina och jag har alltid varit kompisar. Vänner, rentav. Vi har känt varann sen i högstadiet, när hon kom ny till vår klass, och vi har hållit kontakten, av och till, genom flyttar och jobb, genom mina flickvänner och hennes fästman. "Bara vänner", heter det. Vi var inte "bara" nånting, vi fanns där för varann, även om det var ett år sen senaste kontakten. Senaste tiden har vi träffats åminstone någon gång i veckan. Nu lär hon inte vilja se mig mer, och jag undrar om någon annan i gänget vill det heller.
Vi var nere på baren runt hörnet. Stamstället. Förutom Katarina och jag var det ett gäng tjejer från Katarinas jobb, Stefan som är brorsans polare, och Johnny. Jag vet inte riktigt hur Johnny hamnat i det här gänget; jag tror det började med att han fick syn på Katarina när hon och jag delade en flaska vin. Eftersom han är som han är, slog han sig utan att tveka ner vid bordet, och när det fylldes på med andra bekanta blev han kvar. Sen har han hakat på oss lite nu och då när han stött på oss, men jag vet inte om han umgås närmare med någon. Han har förstås alltid flörtat med Katarina, men hon har inte verkat ta det på allvar. Förrän igår. Jag såg hur de där två såg på varann - länge, länge - och plötsligt flög fan i mig. Jag la armen om Katarina, kysste henne, höll kvar lite för länge, och sa
- Lek inte med honom, älskling; han kan tro att du menar allvar.
Jag hörde Johnny resa sig och gå sin väg; de snabba stegen ut, dörren om slog igen. Det var tyst. Katarina vred sig ur mitt grepp, och bara tittade på mig. Iskallt. Lisa reste sig till hälften, som för att hinna ikapp Johnny, men satte sig igen. Jag kände allas ögon på mig. Ingen sa något. Jag insåg att det var dags att fly fältet.
- Syns på fredag? försökte jag. Alla vek undan med blicken, började prata med varann. Alla utom Katarina. Hon såg på mig, hela vägen till dörren såg hon på mig. Jag tittade inte ditåt, när jag väl rest mig, men jag kände hennes ögon. Hon skulle inte förlåta mig.
En jävligt dum idé.
fredag 23 januari 2009
Gnappgnapp skriver
Här tänker jag försöka lägga övningar från SkrivPuff. Jag ska bara försöka göra dem först. :-)
/Gnapp
/Gnapp
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
