SkrivPuff 27 jan

Skriv om någon som har anledning att skämmas.

---

Varför? Det är en bra fråga. Det kändes som en bra idé just då, kanske?

Men nej, det gjorde det inte. De kändes som en jävligt dålig idé. Ändå kunde jag inte låta bli. Hade jag varit sex år hade jag sagt "det bara blev så". Eller kanske "det var inte jag, det var min låtsaskompis". Nu säger jag bara: det var en jävligt dålig idé.

Katarina och jag har alltid varit kompisar. Vänner, rentav. Vi har känt varann sen i högstadiet, när hon kom ny till vår klass, och vi har hållit kontakten, av och till, genom flyttar och jobb, genom mina flickvänner och hennes fästman. "Bara vänner", heter det. Vi var inte "bara" nånting, vi fanns där för varann, även om det var ett år sen senaste kontakten. Senaste tiden har vi träffats åminstone någon gång i veckan. Nu lär hon inte vilja se mig mer, och jag undrar om någon annan i gänget vill det heller.

Vi var nere på baren runt hörnet. Stamstället. Förutom Katarina och jag var det ett gäng tjejer från Katarinas jobb, Stefan som är brorsans polare, och Johnny. Jag vet inte riktigt hur Johnny hamnat i det här gänget; jag tror det började med att han fick syn på Katarina när hon och jag delade en flaska vin. Eftersom han är som han är, slog han sig utan att tveka ner vid bordet, och när det fylldes på med andra bekanta blev han kvar. Sen har han hakat på oss lite nu och då när han stött på oss, men jag vet inte om han umgås närmare med någon. Han har förstås alltid flörtat med Katarina, men hon har inte verkat ta det på allvar. Förrän igår. Jag såg hur de där två såg på varann - länge, länge - och plötsligt flög fan i mig. Jag la armen om Katarina, kysste henne, höll kvar lite för länge, och sa
- Lek inte med honom, älskling; han kan tro att du menar allvar.

Jag hörde Johnny resa sig och gå sin väg; de snabba stegen ut, dörren om slog igen. Det var tyst. Katarina vred sig ur mitt grepp, och bara tittade på mig. Iskallt. Lisa reste sig till hälften, som för att hinna ikapp Johnny, men satte sig igen. Jag kände allas ögon på mig. Ingen sa något. Jag insåg att det var dags att fly fältet.

- Syns på fredag? försökte jag. Alla vek undan med blicken, började prata med varann. Alla utom Katarina. Hon såg på mig, hela vägen till dörren såg hon på mig. Jag tittade inte ditåt, när jag väl rest mig, men jag kände hennes ögon. Hon skulle inte förlåta mig.

En jävligt dum idé.