Skrivpuff 8 mars

Tiden stod stilla när...

Tiden stod stilla när chefen presenterade vår nya medarbetare. Jag visste att det skulle komma en person som skulle sköta den ekonomiska redovisningen, och att hon skulle komma på måndag morgon. Jag hade hört vad hon hette, men inte reagerat. Någon Fransson kände jag inte.

- Det här är Karin Fransson, sa chefen. Vår nyaste medarbetare, som ska hjälpa ekonomikillarna en smula.

Och där stod hon. Karin. Kajsa, som jag inte sett sen den där kvällen för trettio år sedan, men som fortfarande var sig lik. Jag stirrade, jag kunde känna det, men jag kunde inte hjälpa det. Det gick en evighet medan chefen pratade på; jag tror han berättade om firman och avdelningen. Det gick en evighet till, när Karin vände på huvudet och såg ut över oss. Chefen började en hastig presentationsrunda, och jag kände hur timme efter timme segade sig fram, innan han kom till mitt hörn. Kajsa hade inte sett mig än. Hon log, åt ingen och åt alla. Ingen väntade sig att hon skulle komma ihåg särskilt mycket av chefens snabba beskrivningar av vad vi sysslade med, men det här var så vi brukade göra.

Så blev det min tur att pekas ut.

- Birger är den som framför allt kan avtal. Du kommer att ha en hel del med honom att göra, så...

Inte ens chefen kunde undgå att se hur Kajsa reagerade när hon till sist såg mig. Hon näst intill bleknade, och händerna, som ditintills hängt prydligt vid sidorna plockade nu nervöst med tröjans kant. Hon stirrade på mig som om hon sett ett spöke - vilket kanske inte var så långt ifrån sanningen när allt kommer omkring.

- Något fel?

Kajsa ruskade på sig, som tog hon sig ur en förtrollning. Hon log, och samlade sig till ett leende.

- Nej då. Det här ska bli så trevligt. Men nu skulle jag så gärna vilja komma igång.

Hon såg åt ett annat håll. Jag kände mig som om jag blivit överkörd av en ångvält. Kajsa. Vem kunde ha anat.