Skrivpuff 14 februari

Här var temat egentligen Valentines Day. Skriv en kärleksförklaring, ur ditt eget eller din huvudpersons perspektiv. Men eftersom jag skrev fritt ur minnet var mitt tema istället Kärleksmöte

---

En sån jävla dag. Han hatade den här dagen. Alla gick runt och var puttinuttiga med varann, och varenda skyltfönster kunde tala om att om du var misslyckad om du inte hade en kvinna hemma att köpa choklad åt. Och som riktig man fick han heller inte klaga - om han inte hade någon att köpa rosor åt så var det förstås enbart hans eget fel.

På jobbet hade kollegerna förstås frågat vad han skulle göra för frugan. De hade tystnat när han kort sagt som det var: Vi är skilda. Hon flyttade för ett halvår sen. Till en ny man, en snyggare och rikare, men det sa han förstås inte. Och ingen hade frågat, heller. De pratade inte om sånt på kontoret. Nilssons fru skulle få rosor; så mycket hade han fått höra. Och Ekengren med fästmö skulle ut på restaurang. En restaurang som var billigare än bra, visste han, men han sa inget. Ekengren fick märka det själv.

När han passerade blomsterbutiken höll han på att bli omkullsprungen av en stressad man med en blombukett. Han fick en knuff, och svor ilsket. Jävla charmörer. Ingen koll alls, bara tankarna på fruntimmer.

Han muttrade fortfarande för sig själv när han kom fram till sin port. Och inte blev det bättre av att hon-på-våningen-över stod i trapphuset, med en blombukett i handen.

- Ursäkta, får jag komm förbi? Det var då trångt här.

Hon flyttade sig, utan ett ord. Hade hon växt fast? Här fanns väl inget att göra. Fast hon kanske väntade på fästmannnen, förstås. För det var klart att hon hade fästman, så söt som hon var.

Han hejdade tankarna. Söt? Så hade han inte tänkt om henne förr. Hon hade bara varit den där människan som dunsade i golvet på kvällarna, och som hade konstig musik på så högt att det hördes ner till honom. Men jo, visst var hon söt, nu när han tittade närmare.

Han hade hunnit en halvtrappa upp, när han hörde henne.

- Herr Eriksson? Herr Eriksson? Ursäkta, det låter så fånigt, men jag vet ju inte vad du heter, mer än L Eriksson, och "L" kan man ju inte säga... Jo, jag tänkte...

Han vände sig om och såg på henne. Hon tittade tillbaks; först blygt ovh under lugg, men sen rätade hon på sig, och det syntes nästan hur hon drog efter andan.

- Jo, det är så att jag tänkte att om du inte har något annat för dig idag, så skulle jag vilja bjuda dig på middag ikväll. Ja, ingenting särskilt, bara hemlagat. Och så tänkte jag att du kanske vill ha de här? Ja, om du inte har något annat, då...

Hans första impuls var att fräsa ifrån och gå sin väg. Så fick hon stå där med sina blommor och sin middag. Men så sansade han sig. Det var onödigt att vara oartig. Och han hae ju inget annat för sig. Och förresten var hon ju söt, så söt. Vad var det hon hette nu igen - jo, "A Syren" måste vara hon. Vad kunde A'et stå för? Anna? Anja? Annika?

Han drog mungiporna till ett lende - det kändes ovant; det var månader sen sist - och nickade kort.

- Ja, tack. Tack, gärna, det vore trevligt.

Och han kände, till sin förvåning, att det faktiskt var så.