tisdag 7 april 2009

Skrivpuff 7 april

Ett möte. En man - han ser arg ut. En kvinna - hon ser glad ut.




- Men du förstår, det här är min chans att berätta för dig om Miton. Du måste låta mig berätta om Milton. Hela ditt liv kommer att ändras.

- Jag har inte tid. Och jag är inte intresserad.

Han försökte gå förbi, men hon spärrade vägen. Besvärliga människa; han haden ju bråttom.

- Milton kom till jorden senast som en vit häst. Han sådde glädje och lycka omkring sig, och verkade över hela jorden, från boxen i sitt stall.

Flickan fullkomligt strålade. Hon måste vara tokig på något sätt,

- Men om han var en häst, hur kunde han då komma åt att "sprida glädje och lycka", som du säger?

- Han var ju inte bara en häst, ju! Milton är Milton. Det är klart han kan göra vad han vill.

Hon sa inte "dummer", men det låg i tonfallet. Han tänkte inte låta sina förehavanden dikteras av en tossig flicka med en magisk häst.

- Flytta på dig! sa han igen.

Han la handen på hennes överarm för att knuffa henne åt sidan, så han skulle hinna till sitt möte.

Det var det han mindes. Han satte sig upp, på torgets stenläggning, och undrade vad det var som slagit honom. Flickan kunde det inte vara; det var nästan som en hästspark, och så stark var hon inte, det kunde han svära på.

Flckan log mot honom, och räckte ut en hand för att hjälpa honom upp.

- Jag hann inte säga att Milton beskyddar sin flock, men så är det. Jag hoppas det inte gjorde alltför ont?

Han skakade på huvudet, trots att han hade svårt att röra armen.

- Ingen fara. Det känns knappt. Jag blev lite överraskad, bara.

Han reste sig upp.

- Hördu, den här Milton? Den här osynliga hästen, som du säger?

Hon såg lite förnärmad ut, så han försökte släta över.

- Den här Milton, som inte liknar någon annan? Hur får man sån hjälp av honom som du får?

Flickan log, lyckligt.

- Håll bara ut handen så här. Nej, så där, som om du höll havre i den. Och så säger du "Milton, jag vill ge dig havre".

Han var inte säker på vad han höll på med, men kanske var detta enklaste sättet at bli av med galningen. Han höll ut handen och sa

- Milton, jag vill ge dig havre.

--

De andra på kontoret kunde inte förstå varför Ekengren verkade andfådd när han kom till mötet, och varför han hade skrynkliga byxor, när de aldrig sett honom annat än i välpressat och stillsamt skick. Kristina hörde honom mumla något om rida och stilton, och antog att han pratade med någon av systerdöttrarna i mobilen. Men det var märkligt hur mycket Ekengren fick som han ville från den dagen.

3 kommentarer:

  1. oj vilken vacker magisk berättelse det blev.Jag blev överraskad hela tiden.

    Välkommen tibx Gnapp.

    SvaraRadera
  2. Sicken saga, en liten Milton Gud skulle man ha.

    SvaraRadera
  3. Det var inte alls meningen att hon skulle få rätt från början. Men sen fick jag en hästspark, eller hur det nu var. :-)

    SvaraRadera