Skriv om ett loppisfynd.
Han la ner Handelsbanken-mappen i portföljen, och efter kom bunten med skattetabeller han borde studera under helgen. Märkligt så mycket portföljen tycktes rymma, och ändå såg den inte alls stor ut. Ekengren stannade upp, och lät handen glida längs det nötta lädret. Alldeles blankt och mjukt, och inte slitet, utan mera... patinerat.
Han hade hittat portföljen på en liten loppmarknad någonstans utåt Östhammar för två somrar sen. Själv var han inte det minsta intresserad av sådant - hade de inte saker tillräckligt, hade han irriterat sagt till sin fru - men Kerstin hade insisterat. Portföljen hade alls inte sett mycket ut för världen då, där den stod inklämd mellan ett syskrin och en hattask. Grådammig och fläckig, och med lädret alldeles stelt och torkat. Till och med Kerstin hade höjt på ögonbrynen och undrat vad han skulle med den till, men han hade sett vilken skatt som fanns under dammet, och envisats. En hundralapp hade han behövt betala. En struntsumma, och han hade lagt ut ungefär lika mycket på tvål och lädersmörja innan portföljen
återfått sin forna glans.
Någon av kollegerna - Bergström? - hade kommenterat den första veckan han hade den med sig till jobbet. Var hade han hittat den där portföljen? Ekengren hade mumlat något om "svärfars begagnade", och gått därifrån. Att den var ett loppisfynd skulle han aldrig erkänna. Och hur nöjd han var med den visste inte ens Kerstin. Det hårda handtaget, polerat av många händer före hans. Locket med sin nästan röda lyster. De fortfarande blanka mässingsspännena. Inuti fanns tre fack, ett där pennor och glasögonfodral samsades med en ask huvudvärkstabletter, och två större, där papper ochpärmar gick ner. Ekengren visste att den här portföljen skulle hålla till han blev pensionär. Han strök med handen över locket igen, och tittade sig nervöst om. Ingen där. Med ett belåtet leende tog han portföljen och gick hemåt.
tisdag 24 februari 2009
måndag 23 februari 2009
Skrivpuff 23 februari
Det ingen vet är att...
Det ingen vet är att jag kommer att sluta nu på torsdag. Jag har redan bokat biljetten; en enkel till Karibien. Planet går fredag morgon, och torsdag är sista dagen jag kommer att jobba här.
Ingen vet. Inte chefen heller. Jag kunde ha sagt upp mig redan för en månad sen, då, när jag hämtat ut vinsten och visste att jag inte skulle slita här på kontoret i tretton år till. Jag kunde, men jag gjorde inte. Jag ville inte gå här i en månad och höra de andras frågor, deras funderingar på om jag hittat något nytt jobb som jag höll hemligt för dem, eller - gud förbjude - om någon skulle gissa sig till sanningen. Det kan ingen stå ut med en månads tiggerier, som det skulle bli. Nilsson, i synnerhet, skulle inte ge sig förrän han tiggt till sig åtminstone någon miljon. Jag kan inte tänka mig att någon skulle bli glad för min skull. Vad ska en medelålders gubbe utan barn med så mycket pengar till, skulle de fråga sig. Ja, det undrade jag först också, till jag såg det där reportaget från Karibien, och plötsligt insåg att jag ju faktiskt kunde leva där jag också. Resten av mitt liv, om så är. Men det skulle de inte förstå. Jo, kanske Kristina, hon kanske skulle bli en gnutta glad för min skull, men ingen av gubbarna.
Jag har planerat för vad jag ska säga på torsdag. Ett möte har jag bokat med chefen redan, på eftermiddagen. Han tror jag ska prata om projektet med banken, men jag ska bara säga att nu, Karlgren, nu drar gubben västerut, och han skiter högaktningsfullt i vad Karlgren kan ha att säga om den saken. Kan kanske en månadslön täcka uppsägningstiden? Och så ska jag kasta sedelbunten på hans skrivbord, sträcka fram handen och tacka för mig. Han kommer bara att stå där som en gapande fisk, men vad kan han göra?
Och sen, morgonen efter, drar gubben till Karibien. Jag har lämnat åt en mäklare att sälja lägenheten. Sakerna kommer Myrorna och hämtar på fredag eftermiddag. Jag ska ingenting ta med mig. Ett helt nytt liv ska det bli.
Ingen vet.
Det ingen vet är att jag kommer att sluta nu på torsdag. Jag har redan bokat biljetten; en enkel till Karibien. Planet går fredag morgon, och torsdag är sista dagen jag kommer att jobba här.
Ingen vet. Inte chefen heller. Jag kunde ha sagt upp mig redan för en månad sen, då, när jag hämtat ut vinsten och visste att jag inte skulle slita här på kontoret i tretton år till. Jag kunde, men jag gjorde inte. Jag ville inte gå här i en månad och höra de andras frågor, deras funderingar på om jag hittat något nytt jobb som jag höll hemligt för dem, eller - gud förbjude - om någon skulle gissa sig till sanningen. Det kan ingen stå ut med en månads tiggerier, som det skulle bli. Nilsson, i synnerhet, skulle inte ge sig förrän han tiggt till sig åtminstone någon miljon. Jag kan inte tänka mig att någon skulle bli glad för min skull. Vad ska en medelålders gubbe utan barn med så mycket pengar till, skulle de fråga sig. Ja, det undrade jag först också, till jag såg det där reportaget från Karibien, och plötsligt insåg att jag ju faktiskt kunde leva där jag också. Resten av mitt liv, om så är. Men det skulle de inte förstå. Jo, kanske Kristina, hon kanske skulle bli en gnutta glad för min skull, men ingen av gubbarna.
Jag har planerat för vad jag ska säga på torsdag. Ett möte har jag bokat med chefen redan, på eftermiddagen. Han tror jag ska prata om projektet med banken, men jag ska bara säga att nu, Karlgren, nu drar gubben västerut, och han skiter högaktningsfullt i vad Karlgren kan ha att säga om den saken. Kan kanske en månadslön täcka uppsägningstiden? Och så ska jag kasta sedelbunten på hans skrivbord, sträcka fram handen och tacka för mig. Han kommer bara att stå där som en gapande fisk, men vad kan han göra?
Och sen, morgonen efter, drar gubben till Karibien. Jag har lämnat åt en mäklare att sälja lägenheten. Sakerna kommer Myrorna och hämtar på fredag eftermiddag. Jag ska ingenting ta med mig. Ett helt nytt liv ska det bli.
Ingen vet.
måndag 16 februari 2009
Skrivpuff 15 februari
Vilka egenskaper tänker jag mig att en bra författare behöver?
"Sittstjärt", har jag sett någonstans. Envishet, att fortsätta skriva fast det är knepigt. Sittstjärt, som sitter kvar fast annat lockar.
Tid. Egentligen besläktat med förra punkten. Man måste ha en omgivning som tillåter att man hinner med att skriva.
Språk. Förmågan att vrida på orden så de passar ihop till vackra, spännande, underbara, skrämmande, sköra kombinationer; meningar som blir mer än bara sina delar.
Idéer. Språk utan idéer klarar sig inte länge. (Idéer utan språk verkar tyvärr kunna hamna bland bästsäljarna.)
Själv undrar jag om jag har någon av dessa... Å andra sidan skriver jag för att jag vill, inte för att bli en "bra författare".
"Sittstjärt", har jag sett någonstans. Envishet, att fortsätta skriva fast det är knepigt. Sittstjärt, som sitter kvar fast annat lockar.
Tid. Egentligen besläktat med förra punkten. Man måste ha en omgivning som tillåter att man hinner med att skriva.
Språk. Förmågan att vrida på orden så de passar ihop till vackra, spännande, underbara, skrämmande, sköra kombinationer; meningar som blir mer än bara sina delar.
Idéer. Språk utan idéer klarar sig inte länge. (Idéer utan språk verkar tyvärr kunna hamna bland bästsäljarna.)
Själv undrar jag om jag har någon av dessa... Å andra sidan skriver jag för att jag vill, inte för att bli en "bra författare".
Skrivpuff 13 februari
Skriv en ramsa som hjälper mot otur!
(Jag fick denna bara nästan rätt. Så går det när man försöker minnas vad man skulle skriva istället för att kolla. Jag fick för mig att det var "håller olyckor borta" som var ämnet...)
"Presens konjunktiv" säger google om verbformen; en alltför bortglömd en. Jag tyckte den passade i en ramsa.
Olycka vände i lycka
Oro vände i ro
Otur vände i nytta
och frid råde i vårt bo
(Jag fick denna bara nästan rätt. Så går det när man försöker minnas vad man skulle skriva istället för att kolla. Jag fick för mig att det var "håller olyckor borta" som var ämnet...)
"Presens konjunktiv" säger google om verbformen; en alltför bortglömd en. Jag tyckte den passade i en ramsa.
Olycka vände i lycka
Oro vände i ro
Otur vände i nytta
och frid råde i vårt bo
fredag 30 januari 2009
Skrivpuff 30 januari
Skriv en text som innehåller följande ord: soppa, misstänkt, glömma, undantag.
Det blev visst en sonett. Rimmad vers har en tendens att vandra iväg med en dit rimorden vill, ännu mer än prosa...
Vad för en soppa har jag hamnat i?
De säger jag är misstänkt för ett brott!
Jag får visst inte ens gå fri,
och vad jag gjort, jag inte ens förstått.
De undrar hur jag kunde "glömma" att
betala saker, och att landets lag
nu krävde att polisen tog mig fatt.
Sånt görs visst, sägs det, utan undantag.
Men jag har inte tagit något alls,
som jag inte behövt, nej bara mat.
Jag tror att någon för mig drog en vals,
som sa "om du behöver't, bara ta't".
Varför ska jag bli av med mina ören
när allting går till rike direktören?
Det blev visst en sonett. Rimmad vers har en tendens att vandra iväg med en dit rimorden vill, ännu mer än prosa...
Vad för en soppa har jag hamnat i?
De säger jag är misstänkt för ett brott!
Jag får visst inte ens gå fri,
och vad jag gjort, jag inte ens förstått.
De undrar hur jag kunde "glömma" att
betala saker, och att landets lag
nu krävde att polisen tog mig fatt.
Sånt görs visst, sägs det, utan undantag.
Men jag har inte tagit något alls,
som jag inte behövt, nej bara mat.
Jag tror att någon för mig drog en vals,
som sa "om du behöver't, bara ta't".
Varför ska jag bli av med mina ören
när allting går till rike direktören?
torsdag 29 januari 2009
Skrivpuff 29 januari
Skriv din egen varningstext!
Skriv sedan en kort scen om någon som bryter mot (eller bortser ifrån) varningstexten!
Direkt när han kom in i kontorets entré såg han den. En trekantig skylt, gul med röd kant, som varningsskyltar brukar vara, och med ett svart hjärta mitt i. Den hade inte suttit där förr, det var han säker på. Åtminstone ganska säker; de senaste dagarna hade han i och för sig knappt hunnit hänga av sig ytterkläderna innan någon av kollegerna fått syn på honom och börjat ställa frågor. Han kände hur käkmusklerna spändes, och huvudvärken som han inte känt av sedan gårdagen, kom tillbaka.
- Ah, där är du! sa Ekengren, som kom runt hörnet med en stor pappersbunt. Den här utredningen måste vara klar i morgon, och det är viktigt att vi gör ett bra jobb. Du som har koll på sånt här kanske kan ta en titt?
Han nickade. Visst kunde han det. Han hade gjort sådant förr. Men hade Ekengren varit inblandad i skrivandet skulle det ta tid att reda ut, det visste han. Och där kom Kristina, med två mappar, som han absolut måste hantera omedelbart. Han andades snabbare; små korta andetag som knappt räckte till för att fylla lungorna med luft. Hur skulle han hinna?
Innan han hann fly till sitt eget kontorsrum kom Nilsson och höll upp det protokoll han hade skrivit innan han åkt från kontoret vid halvtolv kvällen innan. Nilsson försökte säga något, och pekade på protokollet, men hans röst var plötsligt bara ett dovt vinande ljud. Så välte världen, och golvet mötte hans kind. Allt blev svart och tyst.
-----
Nilsson och Ekengren stod och pratade vid kaffeautomaten dagen därpå. Ekengren skakade på huvudet.
- Hjärtinfarkt, sa de. Stress. Jag förstår inte. Såg han inte varningsskylten?
Skriv sedan en kort scen om någon som bryter mot (eller bortser ifrån) varningstexten!
Direkt när han kom in i kontorets entré såg han den. En trekantig skylt, gul med röd kant, som varningsskyltar brukar vara, och med ett svart hjärta mitt i. Den hade inte suttit där förr, det var han säker på. Åtminstone ganska säker; de senaste dagarna hade han i och för sig knappt hunnit hänga av sig ytterkläderna innan någon av kollegerna fått syn på honom och börjat ställa frågor. Han kände hur käkmusklerna spändes, och huvudvärken som han inte känt av sedan gårdagen, kom tillbaka.
- Ah, där är du! sa Ekengren, som kom runt hörnet med en stor pappersbunt. Den här utredningen måste vara klar i morgon, och det är viktigt att vi gör ett bra jobb. Du som har koll på sånt här kanske kan ta en titt?
Han nickade. Visst kunde han det. Han hade gjort sådant förr. Men hade Ekengren varit inblandad i skrivandet skulle det ta tid att reda ut, det visste han. Och där kom Kristina, med två mappar, som han absolut måste hantera omedelbart. Han andades snabbare; små korta andetag som knappt räckte till för att fylla lungorna med luft. Hur skulle han hinna?
Innan han hann fly till sitt eget kontorsrum kom Nilsson och höll upp det protokoll han hade skrivit innan han åkt från kontoret vid halvtolv kvällen innan. Nilsson försökte säga något, och pekade på protokollet, men hans röst var plötsligt bara ett dovt vinande ljud. Så välte världen, och golvet mötte hans kind. Allt blev svart och tyst.
-----
Nilsson och Ekengren stod och pratade vid kaffeautomaten dagen därpå. Ekengren skakade på huvudet.
- Hjärtinfarkt, sa de. Stress. Jag förstår inte. Såg han inte varningsskylten?
Skrivpuff 28 januari
Som man bygger får man bo
Kära Ernst
för jag får väl kalla Dig Ernst? Kära herr Kirschsteiger, annars.
Jag skriver till Dig för att fråga om Du kunde hjälpa mig med en liten detalj i byggadssnickrandets ädla konst. Jag har nyligen byggt en hel sommarstuga, så jag är alls ingen duvunge när det gäller byggande. Själv ärjag mycket nöjd med sagda sommarstuga, och hade just sålt vår stadslägenhet, för att tillbringa hela året i sommarstugan, när min otacksamma hustru övergav mig. Hon har ingen förståelse alls för sammanfogandet av trä, och hur det kan fylla en mans liv. Oss emellan sagt, jag tror hon blev lite svartsjuk på mitt snickrande. Hon sa visserligen inte detta - hon påstod att det inte gick att bo i stugan - men jag tror det var för att den till sitt hela väsen påminner om mitt snickrande.
Nåväl. Denna utläggning var bara för att försäkra Dig om att jag vet vad jag talar om när det gäller byggande, så Du behöver alls inte förklara ge grundläggande detaljerna, utan bara ge mig de knepiga detaljerna.
En sak min hustru hade åsikter om var att så snart det regnade så blev en liten del av stugan lite lätt fuktig. Ja, närmare bestämt storstugan och farstun, men med fyra väl placerade hinkar är detta inte ett problem, och jag har märkt ut hinkarnas position på golvet, så det går snabbt att ställa dem på sina platser. Har man bara reservhinkar nära till hands så behöver man inte tömma dem mer än varannan timme, om det regnar riktigt rejält. Kan Du månne skaka fram ritningar till ett invändigt stuprörssystem, så man istället kan leda regnvattnet till badrummet och vidare ut?
Om man måttar med vattenpass kan man även konstatera att golvet inte är alldeles rakt. Kan Du stå till tjänst med en beskrivning av hur man sågar till stolarna och borden, så att deras ben passar lutningen? Om Du gör en allmänt publicerad beskrivning så glöm inte att påpeka att stolarna måste sågas olika för att kunna placeras på ett korrekt sätt runt bordet. (Ja, Du ser, jag har tänkt på det mesta!)
Med vänliga hälsningar och hopp om snabbt svar
Alarik Tånghammar
Kära Ernst
för jag får väl kalla Dig Ernst? Kära herr Kirschsteiger, annars.
Jag skriver till Dig för att fråga om Du kunde hjälpa mig med en liten detalj i byggadssnickrandets ädla konst. Jag har nyligen byggt en hel sommarstuga, så jag är alls ingen duvunge när det gäller byggande. Själv ärjag mycket nöjd med sagda sommarstuga, och hade just sålt vår stadslägenhet, för att tillbringa hela året i sommarstugan, när min otacksamma hustru övergav mig. Hon har ingen förståelse alls för sammanfogandet av trä, och hur det kan fylla en mans liv. Oss emellan sagt, jag tror hon blev lite svartsjuk på mitt snickrande. Hon sa visserligen inte detta - hon påstod att det inte gick att bo i stugan - men jag tror det var för att den till sitt hela väsen påminner om mitt snickrande.
Nåväl. Denna utläggning var bara för att försäkra Dig om att jag vet vad jag talar om när det gäller byggande, så Du behöver alls inte förklara ge grundläggande detaljerna, utan bara ge mig de knepiga detaljerna.
En sak min hustru hade åsikter om var att så snart det regnade så blev en liten del av stugan lite lätt fuktig. Ja, närmare bestämt storstugan och farstun, men med fyra väl placerade hinkar är detta inte ett problem, och jag har märkt ut hinkarnas position på golvet, så det går snabbt att ställa dem på sina platser. Har man bara reservhinkar nära till hands så behöver man inte tömma dem mer än varannan timme, om det regnar riktigt rejält. Kan Du månne skaka fram ritningar till ett invändigt stuprörssystem, så man istället kan leda regnvattnet till badrummet och vidare ut?
Om man måttar med vattenpass kan man även konstatera att golvet inte är alldeles rakt. Kan Du stå till tjänst med en beskrivning av hur man sågar till stolarna och borden, så att deras ben passar lutningen? Om Du gör en allmänt publicerad beskrivning så glöm inte att påpeka att stolarna måste sågas olika för att kunna placeras på ett korrekt sätt runt bordet. (Ja, Du ser, jag har tänkt på det mesta!)
Med vänliga hälsningar och hopp om snabbt svar
Alarik Tånghammar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
