Skriv om ett konstverk
- Vem har satt upp det där?
- Undrar vad det kan ha kostat.
- Varför frågar de inte oss som ska titta på det varenda dag vad vi vill ha på väggen?
- Men wow, vad häftigt!
- Jag har sett nåt som liknar den där. Det var på ett museum i Paris... eller om det var Lissabon. Och det var mer grönt och mer, liksom, bild. Och mycket större. Och mörkare. Men den liknar den här. Undrar om det är samma konstnär.
- Varför kunde de inte ha hängt den rakt?
- Va? Tavla?
- Jaja. Inga fruktkorgar, men en jävla tavla ska vi ha på väggen.
- Gräslig. Fullkomligt gräslig.
- Men vi måste ha konst på väggarna, det står i reglerna.
- Jag tycker den är vacker.
- Aldrig att jag skulle ha den i mitt vardagsrum. Men här kan den ju få hänga.
fredag 9 oktober 2009
tisdag 7 april 2009
Skrivpuff 13 mars
Vad hittade du i lådan som placerats utanför dörren?
Kristina öppnade dörren för att gå ut och hämta tidningen, som vanligt på morgnarna. Hon hoppades att tidningsbudet skulle vara i tid - var tidningen försenad blev hennes morgon alldeles förstörd. Hon var nästintill beroende av sina morgnar med tidning, kaffe och nyvärmda croissanter. Sen kunde resten av dagen bli hur rörig som helst - som häromveckan, när Claesson ramlade ihop i en hjärtattack alldeles när han stigit innanför dörren. Fick hon bara sin lugna morgon kunde hon hantera vad som helst.
Hennes sömniga hjärna registrerade knappt kartongen som stod på förstutrappan. Först när hon hämtat tidningen och var på väg in igen noterade hon den. Vem hade ställt en låda här? Nån som ville bli av med skräp, säkerligen. Hon makade på kartongen med foten; hon fick ta undan den på eftermiddagen när hon kommit hem igen.
Men plötsligt blev hon klarvaken. Lådan skrek.
Den skrek som ett litet barn som just väckts ur sin middagsslummer, för att vara exakt. Kristina såg sig nervöst omkring. Var det någon som drev med henne? Ingen syntes till, så hon började vika undan hörnen på filten som låg i lådan.
När hon fick syn på innehållet höll hon på att sätta sig, av ren förvåning. Hon hade utgått från att det skulle vara en bandspelare, och att någon skulle skutta fram och hojta "Dolda kameran!" - men det här var ett alldeles riktigt barn. En liten en, med ostyrigt mörkt hår, som skrek för full hals.
Kristina visste inte mycket om barn, men hon försökte ändå klumpigt ta upp det lilla skrikande knytet. Hon höll honom i famnen och gick innanför dörren, utom synhåll för vem som nu kunde se henne. Hon tittade förskräckt på ärret som han hade i pannan, ett ärr format som en blixt.
Kristina öppnade dörren för att gå ut och hämta tidningen, som vanligt på morgnarna. Hon hoppades att tidningsbudet skulle vara i tid - var tidningen försenad blev hennes morgon alldeles förstörd. Hon var nästintill beroende av sina morgnar med tidning, kaffe och nyvärmda croissanter. Sen kunde resten av dagen bli hur rörig som helst - som häromveckan, när Claesson ramlade ihop i en hjärtattack alldeles när han stigit innanför dörren. Fick hon bara sin lugna morgon kunde hon hantera vad som helst.
Hennes sömniga hjärna registrerade knappt kartongen som stod på förstutrappan. Först när hon hämtat tidningen och var på väg in igen noterade hon den. Vem hade ställt en låda här? Nån som ville bli av med skräp, säkerligen. Hon makade på kartongen med foten; hon fick ta undan den på eftermiddagen när hon kommit hem igen.
Men plötsligt blev hon klarvaken. Lådan skrek.
Den skrek som ett litet barn som just väckts ur sin middagsslummer, för att vara exakt. Kristina såg sig nervöst omkring. Var det någon som drev med henne? Ingen syntes till, så hon började vika undan hörnen på filten som låg i lådan.
När hon fick syn på innehållet höll hon på att sätta sig, av ren förvåning. Hon hade utgått från att det skulle vara en bandspelare, och att någon skulle skutta fram och hojta "Dolda kameran!" - men det här var ett alldeles riktigt barn. En liten en, med ostyrigt mörkt hår, som skrek för full hals.
Kristina visste inte mycket om barn, men hon försökte ändå klumpigt ta upp det lilla skrikande knytet. Hon höll honom i famnen och gick innanför dörren, utom synhåll för vem som nu kunde se henne. Hon tittade förskräckt på ärret som han hade i pannan, ett ärr format som en blixt.
Skrivpuff 5 april
Skriv om något förbryllande.
- Vet ni vad jag såg i lördags?
Alla runt fikabordet skakade på huvudet. Hur skulle de kunna veta?
- Tussilago? föreslog Kristina.
- Säkert gamla tåg som vanligt, muttrade Nilsson.
Men Johansson skakade på huvudet,
- Jo, vet ni. Jag var ju till Uppsala, för att besöka dottern. Vi gick en sväng runt, eftersom vi var tidiga - frugan sa att vi absolut inte fick komma för tidigt. Jag förstår inte det där, förresten. Kristina, vet du varför tanter aldrig tror att man är välkommen när man än kommer?
Kristina började säga något, men Johansson avbröt henne.
- Strunt samma. Den här dagen fick vi i alla fall inte komma före tre, så vi gick runt en sväng. Domkyrkan har vi sett, så vi gick till det här biblioteket, vad heter det? Gunilla Rediviva, så var det. Med Gunillaklockan bredvid!
Kristina öppnade munnen igen, men stängde den. Det var inte värt att avbryta.
- Ja, och så gick vi där bakom, och plötsligt tar hon tag i rockärmen, och pekar och säger "Kaktus". Jag undrade vad hon höll på med, förstås, men så pekade hon lite tydligare, och så såg jag också - någon hade grävt ner en kruka med en kaktus. En hel kaktus, kan ni tänka er? Och så var det fotspår ikring den - ja, det syns ju nu när det är vår och så blött. Det såg ut som om någon hade sprungit runt kaktusen, flera varv. Vad tror ni - kan det vara någon konstig sekt? Jag funderade på om jag skulle ta en bild och skicka till Expressen, men tja, de skulle säkert bara tro att jag var galen.
- Det låter som en mystisk sekt, nickade Ekengren.
- Mycket förbryllande, instämde Nilsson.
Kristina sa inget.
- Vet ni vad jag såg i lördags?
Alla runt fikabordet skakade på huvudet. Hur skulle de kunna veta?
- Tussilago? föreslog Kristina.
- Säkert gamla tåg som vanligt, muttrade Nilsson.
Men Johansson skakade på huvudet,
- Jo, vet ni. Jag var ju till Uppsala, för att besöka dottern. Vi gick en sväng runt, eftersom vi var tidiga - frugan sa att vi absolut inte fick komma för tidigt. Jag förstår inte det där, förresten. Kristina, vet du varför tanter aldrig tror att man är välkommen när man än kommer?
Kristina började säga något, men Johansson avbröt henne.
- Strunt samma. Den här dagen fick vi i alla fall inte komma före tre, så vi gick runt en sväng. Domkyrkan har vi sett, så vi gick till det här biblioteket, vad heter det? Gunilla Rediviva, så var det. Med Gunillaklockan bredvid!
Kristina öppnade munnen igen, men stängde den. Det var inte värt att avbryta.
- Ja, och så gick vi där bakom, och plötsligt tar hon tag i rockärmen, och pekar och säger "Kaktus". Jag undrade vad hon höll på med, förstås, men så pekade hon lite tydligare, och så såg jag också - någon hade grävt ner en kruka med en kaktus. En hel kaktus, kan ni tänka er? Och så var det fotspår ikring den - ja, det syns ju nu när det är vår och så blött. Det såg ut som om någon hade sprungit runt kaktusen, flera varv. Vad tror ni - kan det vara någon konstig sekt? Jag funderade på om jag skulle ta en bild och skicka till Expressen, men tja, de skulle säkert bara tro att jag var galen.
- Det låter som en mystisk sekt, nickade Ekengren.
- Mycket förbryllande, instämde Nilsson.
Kristina sa inget.
Skrivpuff 7 april
Ett möte. En man - han ser arg ut. En kvinna - hon ser glad ut.
- Men du förstår, det här är min chans att berätta för dig om Miton. Du måste låta mig berätta om Milton. Hela ditt liv kommer att ändras.
- Jag har inte tid. Och jag är inte intresserad.
Han försökte gå förbi, men hon spärrade vägen. Besvärliga människa; han haden ju bråttom.
- Milton kom till jorden senast som en vit häst. Han sådde glädje och lycka omkring sig, och verkade över hela jorden, från boxen i sitt stall.
Flickan fullkomligt strålade. Hon måste vara tokig på något sätt,
- Men om han var en häst, hur kunde han då komma åt att "sprida glädje och lycka", som du säger?
- Han var ju inte bara en häst, ju! Milton är Milton. Det är klart han kan göra vad han vill.
Hon sa inte "dummer", men det låg i tonfallet. Han tänkte inte låta sina förehavanden dikteras av en tossig flicka med en magisk häst.
- Flytta på dig! sa han igen.
Han la handen på hennes överarm för att knuffa henne åt sidan, så han skulle hinna till sitt möte.
Det var det han mindes. Han satte sig upp, på torgets stenläggning, och undrade vad det var som slagit honom. Flickan kunde det inte vara; det var nästan som en hästspark, och så stark var hon inte, det kunde han svära på.
Flckan log mot honom, och räckte ut en hand för att hjälpa honom upp.
- Jag hann inte säga att Milton beskyddar sin flock, men så är det. Jag hoppas det inte gjorde alltför ont?
Han skakade på huvudet, trots att han hade svårt att röra armen.
- Ingen fara. Det känns knappt. Jag blev lite överraskad, bara.
Han reste sig upp.
- Hördu, den här Milton? Den här osynliga hästen, som du säger?
Hon såg lite förnärmad ut, så han försökte släta över.
- Den här Milton, som inte liknar någon annan? Hur får man sån hjälp av honom som du får?
Flickan log, lyckligt.
- Håll bara ut handen så här. Nej, så där, som om du höll havre i den. Och så säger du "Milton, jag vill ge dig havre".
Han var inte säker på vad han höll på med, men kanske var detta enklaste sättet at bli av med galningen. Han höll ut handen och sa
- Milton, jag vill ge dig havre.
--
De andra på kontoret kunde inte förstå varför Ekengren verkade andfådd när han kom till mötet, och varför han hade skrynkliga byxor, när de aldrig sett honom annat än i välpressat och stillsamt skick. Kristina hörde honom mumla något om rida och stilton, och antog att han pratade med någon av systerdöttrarna i mobilen. Men det var märkligt hur mycket Ekengren fick som han ville från den dagen.
- Men du förstår, det här är min chans att berätta för dig om Miton. Du måste låta mig berätta om Milton. Hela ditt liv kommer att ändras.
- Jag har inte tid. Och jag är inte intresserad.
Han försökte gå förbi, men hon spärrade vägen. Besvärliga människa; han haden ju bråttom.
- Milton kom till jorden senast som en vit häst. Han sådde glädje och lycka omkring sig, och verkade över hela jorden, från boxen i sitt stall.
Flickan fullkomligt strålade. Hon måste vara tokig på något sätt,
- Men om han var en häst, hur kunde han då komma åt att "sprida glädje och lycka", som du säger?
- Han var ju inte bara en häst, ju! Milton är Milton. Det är klart han kan göra vad han vill.
Hon sa inte "dummer", men det låg i tonfallet. Han tänkte inte låta sina förehavanden dikteras av en tossig flicka med en magisk häst.
- Flytta på dig! sa han igen.
Han la handen på hennes överarm för att knuffa henne åt sidan, så han skulle hinna till sitt möte.
Det var det han mindes. Han satte sig upp, på torgets stenläggning, och undrade vad det var som slagit honom. Flickan kunde det inte vara; det var nästan som en hästspark, och så stark var hon inte, det kunde han svära på.
Flckan log mot honom, och räckte ut en hand för att hjälpa honom upp.
- Jag hann inte säga att Milton beskyddar sin flock, men så är det. Jag hoppas det inte gjorde alltför ont?
Han skakade på huvudet, trots att han hade svårt att röra armen.
- Ingen fara. Det känns knappt. Jag blev lite överraskad, bara.
Han reste sig upp.
- Hördu, den här Milton? Den här osynliga hästen, som du säger?
Hon såg lite förnärmad ut, så han försökte släta över.
- Den här Milton, som inte liknar någon annan? Hur får man sån hjälp av honom som du får?
Flickan log, lyckligt.
- Håll bara ut handen så här. Nej, så där, som om du höll havre i den. Och så säger du "Milton, jag vill ge dig havre".
Han var inte säker på vad han höll på med, men kanske var detta enklaste sättet at bli av med galningen. Han höll ut handen och sa
- Milton, jag vill ge dig havre.
--
De andra på kontoret kunde inte förstå varför Ekengren verkade andfådd när han kom till mötet, och varför han hade skrynkliga byxor, när de aldrig sett honom annat än i välpressat och stillsamt skick. Kristina hörde honom mumla något om rida och stilton, och antog att han pratade med någon av systerdöttrarna i mobilen. Men det var märkligt hur mycket Ekengren fick som han ville från den dagen.
tisdag 31 mars 2009
Skrivpuff 30 mars
Vad lärde du dig igår?
Igår lärde jag mig att ett leende kan göra underverk.
Jag kom in på kontoret, tidig som vanligt. Den enda som var där var Karin Fransson, den nya ekonomtjejen. Ja, jag säger tjej; hon är ung nog att vara min dotter, även om hon är en mogen kvinna. Nåväl, när jag kom in i fikarummet var hon just på väg ut därifrån. Jag log mot henne och hälsade:
- God morgon! Vilken vacker morgon vi fått!
Hon såg upp, och jag kunde se att hon hade gråtit. Jag blev förlägen. Jag vet inte hur man gör med kvinnor som gråter. Inte har det varit min lott att lära mig sådant. Hon såg ut som om hon mest ville smita sin väg, och låtsas som om hon inte sett mig, och jag hoppades väl kanske att hon skulle göra det - jag visste inte vad jag skulle göra annars.
Men så stannade hon, och såg upp på mig, och det var som om solen kom fram bakom luggen, när hon log tillbaks.
- Ja, det har du visst alldeles rätt i. Och trevliga arbetskamrater har jag också. Ja, åtminstone i det stora hela. Vet du, jag har köpt kanelbullar, och jag har just satt på kaffe. Vad sägs om lite fika så här på morgonkvisten?
Igår lärde jag mig att ett leende kan göra underverk.
Jag kom in på kontoret, tidig som vanligt. Den enda som var där var Karin Fransson, den nya ekonomtjejen. Ja, jag säger tjej; hon är ung nog att vara min dotter, även om hon är en mogen kvinna. Nåväl, när jag kom in i fikarummet var hon just på väg ut därifrån. Jag log mot henne och hälsade:
- God morgon! Vilken vacker morgon vi fått!
Hon såg upp, och jag kunde se att hon hade gråtit. Jag blev förlägen. Jag vet inte hur man gör med kvinnor som gråter. Inte har det varit min lott att lära mig sådant. Hon såg ut som om hon mest ville smita sin väg, och låtsas som om hon inte sett mig, och jag hoppades väl kanske att hon skulle göra det - jag visste inte vad jag skulle göra annars.
Men så stannade hon, och såg upp på mig, och det var som om solen kom fram bakom luggen, när hon log tillbaks.
- Ja, det har du visst alldeles rätt i. Och trevliga arbetskamrater har jag också. Ja, åtminstone i det stora hela. Vet du, jag har köpt kanelbullar, och jag har just satt på kaffe. Vad sägs om lite fika så här på morgonkvisten?
söndag 29 mars 2009
Skrivpuff 26 mars
Skriv om något grönt
Monstera deliciosa
Lundholm satt vid sitt skrivbord en sen kväll. Alla de andra hade gått hem, men han hade ett kontrakt som måste bli klart till på fredag, så han satt där han satt. Kaffekoppen stod bredvid tangentbordet, med redan kallnat kaffe - någonstans mitt i den tredje koppen efter eftermiddgsfikat hade Lundholms mage hotat med strejk om han inte omedelbart slutade dränka den i den där svarta sörjan.
Lundholm ryckte till, vaknade, och upptäckte att han slumrat till. Av ren reflex vände han sig om för att se om någon i korridoren utanför hade sett honom, men det var ingen där. Han drog ett djupt andetag, rätade på ryggen, cirklade med axlarna så där som ergonomen sagt att man skulle göra men som han aldrig gjorde annars, och spände ögonen i siffrorna igen. De ville fortfarande inte inordna sig i de vackra formler han hade tänkt ut.
Men om man ökar på den där posten, tänkte han. Då blir bankkostnaderna mindre, och kommer under gränsen för vad skattemyndigheten tillåter, och då är frågan bara om den gröna monsteravarelsen tycker det är en bra idé, för annars kan den äta upp mig...
Lundholm ruskade på sig igen, och blinkade med ögonen. Det var då tusan så svårt det var att hålla sig vaken i kväll. Gröna monsteravarelser... Han skakade på huvudet och tittade bort mot monsteran som stod i den djupa fönsteralkoven.
Han tittade igen.
Och igen.
Det var en monstera, en krukväxt; ingen tvekan om den saken. Gröna blad stadigt planterade i en blå keramikkruka.
Och ändå. Samtidigt...
Varelsen såg på honom. Lundholm hade efteråt inte kunnat säga om den hade haft någora ögon och var de i så fall satt; det var mer att alla de gröna flikiga bladen fokuserade på honom samtidigt. Det var en obehaglig känsla, och Lundholm var just på väg att resa sig ur sin kontorsstol, när han hörde hur monsterans långa luftrötter rasslade längs skrivbordet, ner över kanten, och runt hans fötter och stolens ben. Han satt hjälplöst fast. När han öppnade munnen för att skrika - trots att han visste att ingen skulle höra honom - la sig ett grönt blad över hans mun.
När monsteran var säker på att Lundholm satt stadigt stillnade den, och väntade på att han skulle sluta försöka slita sig lös. Den prasslade med bladen, och plötsligt tyckte Lundholm att han kunde höra monsteran prata.
- Vet du hur många hektar regnskog det där kontraktet kommer att förstöra? frågade den. Vet du hur många sådana som jag som kommer att gå under? Hur många arter som kommer att utrotas helt för att de bara finns på den lilla plätten i världen?
När Lundholm inte svarade drog monsteran åt luftrötterna kring hans ben. Lundholm försökte säga något, men det blev bara ett odefinierat ljud.
- Det där kontraktet ska du se till att de inte blir av, sa monsteran. Annars... Luftrötterna rasslade hotfullt.
Lundholm nickade. Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Något sådant här hade han aldrig varit med om. Visst kunde han tänka sig att desperata konkurrenter skulle kunna komma med hot (åtminstone om han sträckte fantasin en smula), men krukväxter - nej, aldrig.
Lundholm ryckte till, och upptäckte återigen att han sovit. Det var halvmörkt i rumet, och han hade nästan tappat balansen och fallit av stolen. Monsteran i fönsteralkoven stod i sin kruka. Luftrötterna slingrade sig ner på golvet. Ett par av bladen darrade i luftdraget - eller var det en påminnelse?
Lundholm tittae på kontraktet han höll på med. Han skrev raskt dit några siffror på olika ställen, konstaterade att de alls inte gick ihop med varann, och slog belåtet ihop pärmen och gick. På hemvägen visslade ha, något som han nästan aldrig gjort tidigare.
Monstera deliciosa
Lundholm satt vid sitt skrivbord en sen kväll. Alla de andra hade gått hem, men han hade ett kontrakt som måste bli klart till på fredag, så han satt där han satt. Kaffekoppen stod bredvid tangentbordet, med redan kallnat kaffe - någonstans mitt i den tredje koppen efter eftermiddgsfikat hade Lundholms mage hotat med strejk om han inte omedelbart slutade dränka den i den där svarta sörjan.
Lundholm ryckte till, vaknade, och upptäckte att han slumrat till. Av ren reflex vände han sig om för att se om någon i korridoren utanför hade sett honom, men det var ingen där. Han drog ett djupt andetag, rätade på ryggen, cirklade med axlarna så där som ergonomen sagt att man skulle göra men som han aldrig gjorde annars, och spände ögonen i siffrorna igen. De ville fortfarande inte inordna sig i de vackra formler han hade tänkt ut.
Men om man ökar på den där posten, tänkte han. Då blir bankkostnaderna mindre, och kommer under gränsen för vad skattemyndigheten tillåter, och då är frågan bara om den gröna monsteravarelsen tycker det är en bra idé, för annars kan den äta upp mig...
Lundholm ruskade på sig igen, och blinkade med ögonen. Det var då tusan så svårt det var att hålla sig vaken i kväll. Gröna monsteravarelser... Han skakade på huvudet och tittade bort mot monsteran som stod i den djupa fönsteralkoven.
Han tittade igen.
Och igen.
Det var en monstera, en krukväxt; ingen tvekan om den saken. Gröna blad stadigt planterade i en blå keramikkruka.
Och ändå. Samtidigt...
Varelsen såg på honom. Lundholm hade efteråt inte kunnat säga om den hade haft någora ögon och var de i så fall satt; det var mer att alla de gröna flikiga bladen fokuserade på honom samtidigt. Det var en obehaglig känsla, och Lundholm var just på väg att resa sig ur sin kontorsstol, när han hörde hur monsterans långa luftrötter rasslade längs skrivbordet, ner över kanten, och runt hans fötter och stolens ben. Han satt hjälplöst fast. När han öppnade munnen för att skrika - trots att han visste att ingen skulle höra honom - la sig ett grönt blad över hans mun.
När monsteran var säker på att Lundholm satt stadigt stillnade den, och väntade på att han skulle sluta försöka slita sig lös. Den prasslade med bladen, och plötsligt tyckte Lundholm att han kunde höra monsteran prata.
- Vet du hur många hektar regnskog det där kontraktet kommer att förstöra? frågade den. Vet du hur många sådana som jag som kommer att gå under? Hur många arter som kommer att utrotas helt för att de bara finns på den lilla plätten i världen?
När Lundholm inte svarade drog monsteran åt luftrötterna kring hans ben. Lundholm försökte säga något, men det blev bara ett odefinierat ljud.
- Det där kontraktet ska du se till att de inte blir av, sa monsteran. Annars... Luftrötterna rasslade hotfullt.
Lundholm nickade. Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Något sådant här hade han aldrig varit med om. Visst kunde han tänka sig att desperata konkurrenter skulle kunna komma med hot (åtminstone om han sträckte fantasin en smula), men krukväxter - nej, aldrig.
Lundholm ryckte till, och upptäckte återigen att han sovit. Det var halvmörkt i rumet, och han hade nästan tappat balansen och fallit av stolen. Monsteran i fönsteralkoven stod i sin kruka. Luftrötterna slingrade sig ner på golvet. Ett par av bladen darrade i luftdraget - eller var det en påminnelse?
Lundholm tittae på kontraktet han höll på med. Han skrev raskt dit några siffror på olika ställen, konstaterade att de alls inte gick ihop med varann, och slog belåtet ihop pärmen och gick. På hemvägen visslade ha, något som han nästan aldrig gjort tidigare.
lördag 28 mars 2009
Skrivpuff 14 februari
Här var temat egentligen Valentines Day. Skriv en kärleksförklaring, ur ditt eget eller din huvudpersons perspektiv. Men eftersom jag skrev fritt ur minnet var mitt tema istället Kärleksmöte
En sån jävla dag. Han hatade den här dagen. Alla gick runt och var puttinuttiga med varann, och varenda skyltfönster kunde tala om att om du var misslyckad om du inte hade en kvinna hemma att köpa choklad åt. Och som riktig man fick han heller inte klaga - om han inte hade någon att köpa rosor åt så var det förstås enbart hans eget fel.
På jobbet hade kollegerna förstås frågat vad han skulle göra för frugan. De hade tystnat när han kort sagt som det var: Vi är skilda. Hon flyttade för ett halvår sen. Till en ny man, en snyggare och rikare, men det sa han förstås inte. Och ingen hade frågat, heller. De pratade inte om sånt på kontoret. Nilssons fru skulle få rosor; så mycket hade han fått höra. Och Ekengren med fästmö skulle ut på restaurang. En restaurang som var billigare än bra, visste han, men han sa inget. Ekengren fick märka det själv.
När han passerade blomsterbutiken höll han på att bli omkullsprungen av en stressad man med en blombukett. Han fick en knuff, och svor ilsket. Jävla charmörer. Ingen koll alls, bara tankarna på fruntimmer.
Han muttrade fortfarande för sig själv när han kom fram till sin port. Och inte blev det bättre av att hon-på-våningen-över stod i trapphuset, med en blombukett i handen.
- Ursäkta, får jag komm förbi? Det var då trångt här.
Hon flyttade sig, utan ett ord. Hade hon växt fast? Här fanns väl inget att göra. Fast hon kanske väntade på fästmannnen, förstås. För det var klart att hon hade fästman, så söt som hon var.
Han hejdade tankarna. Söt? Så hade han inte tänkt om henne förr. Hon hade bara varit den där människan som dunsade i golvet på kvällarna, och som hade konstig musik på så högt att det hördes ner till honom. Men jo, visst var hon söt, nu när han tittade närmare.
Han hade hunnit en halvtrappa upp, när han hörde henne.
- Herr Eriksson? Herr Eriksson? Ursäkta, det låter så fånigt, men jag vet ju inte vad du heter, mer än L Eriksson, och "L" kan man ju inte säga... Jo, jag tänkte...
Han vände sig om och såg på henne. Hon tittade tillbaks; först blygt ovh under lugg, men sen rätade hon på sig, och det syntes nästan hur hon drog efter andan.
- Jo, det är så att jag tänkte att om du inte har något annat för dig idag, så skulle jag vilja bjuda dig på middag ikväll. Ja, ingenting särskilt, bara hemlagat. Och så tänkte jag att du kanske vill ha de här? Ja, om du inte har något annat, då...
Hans första impuls var att fräsa ifrån och gå sin väg. Så fick hon stå där med sina blommor och sin middag. Men så sansade han sig. Det var onödigt att vara oartig. Och han hae ju inget annat för sig. Och förresten var hon ju söt, så söt. Vad var det hon hette nu igen - jo, "A Syren" måste vara hon. Vad kunde A'et stå för? Anna? Anja? Annika?
Han drog mungiporna till ett lende - det kändes ovant; det var månader sen sist - och nickade kort.
- Ja, tack. Tack, gärna, det vore trevligt.
Och han kände, till sin förvåning, att det faktiskt var så.
En sån jävla dag. Han hatade den här dagen. Alla gick runt och var puttinuttiga med varann, och varenda skyltfönster kunde tala om att om du var misslyckad om du inte hade en kvinna hemma att köpa choklad åt. Och som riktig man fick han heller inte klaga - om han inte hade någon att köpa rosor åt så var det förstås enbart hans eget fel.
På jobbet hade kollegerna förstås frågat vad han skulle göra för frugan. De hade tystnat när han kort sagt som det var: Vi är skilda. Hon flyttade för ett halvår sen. Till en ny man, en snyggare och rikare, men det sa han förstås inte. Och ingen hade frågat, heller. De pratade inte om sånt på kontoret. Nilssons fru skulle få rosor; så mycket hade han fått höra. Och Ekengren med fästmö skulle ut på restaurang. En restaurang som var billigare än bra, visste han, men han sa inget. Ekengren fick märka det själv.
När han passerade blomsterbutiken höll han på att bli omkullsprungen av en stressad man med en blombukett. Han fick en knuff, och svor ilsket. Jävla charmörer. Ingen koll alls, bara tankarna på fruntimmer.
Han muttrade fortfarande för sig själv när han kom fram till sin port. Och inte blev det bättre av att hon-på-våningen-över stod i trapphuset, med en blombukett i handen.
- Ursäkta, får jag komm förbi? Det var då trångt här.
Hon flyttade sig, utan ett ord. Hade hon växt fast? Här fanns väl inget att göra. Fast hon kanske väntade på fästmannnen, förstås. För det var klart att hon hade fästman, så söt som hon var.
Han hejdade tankarna. Söt? Så hade han inte tänkt om henne förr. Hon hade bara varit den där människan som dunsade i golvet på kvällarna, och som hade konstig musik på så högt att det hördes ner till honom. Men jo, visst var hon söt, nu när han tittade närmare.
Han hade hunnit en halvtrappa upp, när han hörde henne.
- Herr Eriksson? Herr Eriksson? Ursäkta, det låter så fånigt, men jag vet ju inte vad du heter, mer än L Eriksson, och "L" kan man ju inte säga... Jo, jag tänkte...
Han vände sig om och såg på henne. Hon tittade tillbaks; först blygt ovh under lugg, men sen rätade hon på sig, och det syntes nästan hur hon drog efter andan.
- Jo, det är så att jag tänkte att om du inte har något annat för dig idag, så skulle jag vilja bjuda dig på middag ikväll. Ja, ingenting särskilt, bara hemlagat. Och så tänkte jag att du kanske vill ha de här? Ja, om du inte har något annat, då...
Hans första impuls var att fräsa ifrån och gå sin väg. Så fick hon stå där med sina blommor och sin middag. Men så sansade han sig. Det var onödigt att vara oartig. Och han hae ju inget annat för sig. Och förresten var hon ju söt, så söt. Vad var det hon hette nu igen - jo, "A Syren" måste vara hon. Vad kunde A'et stå för? Anna? Anja? Annika?
Han drog mungiporna till ett lende - det kändes ovant; det var månader sen sist - och nickade kort.
- Ja, tack. Tack, gärna, det vore trevligt.
Och han kände, till sin förvåning, att det faktiskt var så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
